Frön från förr
Jag finner ingen vilja
bara ilska
frustration
Allt är ditt och datt
En tanke här
En annan nedkrafsad där
Spridda
som plockade blommor,
tappade längs vägen,
en efter en,
att torka,
tunnas ut av sol och vind
Borta
Jag orkar inget hopp
Bryter dess stjälk
Släpper taget
Den singlar ner i dikesrenen
Lägger mig bredvid
Utsträckt
Tom
Himlen över mig
Ta mig!
Det luktar gräs
sol-torr jord.
Jag är blytung
Marken visar inga tecken
på att ge efter
för min tyngd
Himlen outgrundlig
dröjande
Ta mig då!
Det sticker till
och skjuter fart
Droppe för droppe
lämnar sorgen mig
Utsträckt
Tung
Ordlös
Tagen
Bota mig
Bota mig! Det är min bön varje dag!
Bota mig när syran svämmar över sina bräddar och tar över.
När kroppen kämpar att minska dess farliga gift och sedan utmattad värker efter hård kamp.
Bota mig när varje hjärnvrå är så fylld av erfarenheter, upplevelser och tankar att kontakten upphört.
Inga kopplingar sker. Ingen tillgång till mina kunskaper.
Bota mig när sinnena är sköra. När varje flimmerhår i hörselkanalerna står i givakt.
När ögats slutare står på vid gavel och släpper in alldeles för mycket.
Bota mig när paniken sprider sig.
Kan någon stänga av!!!
Öronproppar, solglasögon, keps med rejäl skärm
Bota mig när allt till slut svämmar över i övergivenhetens tårar
och omvärlden blinkar förbryllade och osäkra.
Bota mig!
Men långsamt
För hela världen strömmar genom mitt hjärta nu.
Jag är ett med jorden.
Ett med dess feber.
Ett med dess längtan och sorg.
Ett med övergivenheten.
Jag ser.
Jag vet.
Jag hör.
Bota mig!
Men långsamt
Tjuvnyp
Du gav mig ett tjuvnyp
på den tunnaste huden
Blixtsnabb utryckning
bland blodets katastrofpersonal
Liten blå fläck
på vit mjuk hud
Du stötte mig ifrån dig
Rättmätigt
Men ensamheten steg mig i ögonen
Rännilar från ögon och näsa
Förbannade vilsenhet
Att sväva fritt
Aldrig få fäste
Då räcker ett tjuvnyp
för en tunnhudad.
Rädslans lott
Jag skriver så pennan glöder
Jag skriver för hjärtat blöder
Jag skriver för du är döv, eller?
Jag skriver för jag behöver
nå dig
Åtminstone på låtsas tro
att du hör
att jag stör
förför
Bankar dig mör
Själv skör
Mörbultad av rädslan
som håller dig fången
När ska du öppna, säg?
Jag är den som älskar dig!
Trägen blir förlägen
Förlorar fäste
Och vägen
Det blir en sägen
Om det som tyna bort
Visset, torrt
Ty underbart blev kort
Det är rädslans lott
Ska gå
Kanske är det bäst att bli knäpp, en dåre
Knäpp, konstig, så pass annorlunda
Att det blir lätt för alla runtomkring.
Lätt att sätta henne i ett fack.
Skulden lättar. För dem. För henne.
En diagnos, en etikett. Så var det klart.
Hon behöver inte förklara sig mer.
De behöver inte försöka förstå.
Tunga väntan.
För många frågetecken
ihophakade i varandra.
Blir till ett trassel i hjärnans korridorer
Fastnar som könshår i halsen.
Hur ska man tänka?
Vad är ordinationen?
Att vänta?
Ett vänligt ”Hur är det?”
Händer som trotsar en ilsken rygg.
Klappar
Stryker ömt
”Du, hej”
”Se mig i ögonen”
”Får jag se dina ögon?”
Den tunna ishinnan på ryggen smälter av din värme
Det börjar droppa
Tårar – dropp, dropp
Din varma kropp, tätt mot min rygg, ger mig tro.
Vi reder sakta ut tovorna och trasslet.
Du tror på mig och det lättar för en stund.
Ett steg till. En tanke till
Ute tjatar en fågel
Det låter som gnisslet från en säng
när älskande gnuggar upp och ner,
in och ut.
Taktfast, envetet
kämpande mot resultatet.
Det ska gå!
Fri
Jag är mjuk
skön
fri
Glömsk i ett skratt
mellan
då
och
nu
En lysande morgon
verklig
nära
Naken i ljuset
med dig
min
vän.