Crepe och Krucifix
20 september 2021
Det var i slutet av maj i år och vi var på Gotland för att hälsa på min mamma och styvpappa. En av dagarna for vi iväg på en liten utflykt, bara min man och jag. Vi hittade ett litet charmigt Crêperie och svängde in där. Utanför en stor röd lada stod en grön liten husvagn uppställd där crêpen tillagades. Vi beställde varsin crepe och satte oss vid ett av borden på gårdsplanen och njöt av solen, maten, människorna och svalorna som emellanåt vilade sig på ladans takås.
Mitt emot ladan, tvärsöver vägen, låg en av Gotlands alla kyrkor. Stenkyrkan hette den. Vi gick dit för att titta in. Målningarna på väggarna var från 12 - 1300talet och dopfunten från 11-1200talet. Ur ett litet hål från taket hängde ett tjockt rep som låg prydligt ihop-slingrad på golvet. Det kittlade i fingrarna att dra i repet för att sätta igång kyrkklockorna men vi lät bli. Vi fascinerades över hur mycket historiskt gammalt som kan finnas i en kyrka, öppet och inbjudande, att ta del av. Lika häftigt som aldrig så gamla byggnader i Europa dit turister vallfärdar.
I mittvalvet hängde så korset. Cirka sjuhundra år gammalt, från 1300-talets förra hälft. Jag stannade upp och stod länge och betraktade den. Den berörde mig. Den var ovanligt realistisk. Blodet som rann från spiksåren och samlades som stora levrade droppar längs med Jesu underarmar. En kropp som var så utlämnad, plågad och lite förvriden. Allra starkast berördes jag av Jesu ansikte. Jag stod länge och tittade in hans ansikte. Ögonen som inte förmådde se rakt utan skevade något - en plågad, hjälplöst utsatt och slut kropp. En plötslig sorg vällde upp i mig. Det där korset var en stark bild för katastrofen som kan drabba oss och hur utlämnade vi kan bli. Utan kontroll. Uttrycket snuddade också vid min egna känslor inför åldrandets utsatthet som jag sett hos andra och anat i mig själv.
Andra kroppar kom också för min inre syn. Kroppar från min egen samtid. Kroppar som dragits ut ur bombade kvarter, ett litet spädbarns kropp hängandes blek, som livlös, i en sjöräddares händer, på en strand vid Medelhavet, människor jag själv mött vid dödsbädden, den magra kvinnans flackande ögon med ett svältande barn i sin famn, i blicken från en trött, frusen tiggare, i desperata människor försök att fly på Kabuls flygplats, hur deras kroppar faller från flygplanet…
Vilken Gud som visar sig så här i vår världshistoria, som så tydligt identifierar sig med de mest utsatta, tänkte jag.
Jag tror på denna Gud som blivit konkret och tydligt i Jesu. Det är ingen snuttefilts-tro. Det kan vara ett täcke som värmer och uppmuntrar i sin totala kärlek till mig men samtidigt kan det bränna. Den utmanar mig till att resa mig upp och göra något. Inte vända bort blicken utan att fortsätta att orka se, stå kvar hos de som lider, stå upp för dem som utsätts. Och den utmanar min tro till tillit, när jag själv förlorar kraft och livet utsätter mig; att överlämna mig i något större och öva tro på att denna kärlek bär mig. En kärlek som är med hela vägen.