Det gör mig lycklig
Jag cyklar hem från stationen. På håll ser jag honom. Jag vet inte vad han heter men jag vet att han brukar samla burkar och att han ofta passerar där jag bor. I ur och skur har jag sett honom komma traskande med två påsar fulla med pant. En dag, för några år sedan, fick vi ögonkontakt och sedan dess har vi hejat på varandra. Och nu, när jag kommer cyklande lyser vi båda upp när vi närmar oss varandra. ”Hej, det var länge sedan”, säger jag och ler. ”Hej! Ja!” svarar han. Det är den längsta konversation vi haft men en som gör mig lycklig. Eller när grannens hand flyger upp till hälsning när jag passerar i bil, på cykel eller till fots. Han bor längst ner mot vägen och tycks alltid ha ögon för om någon av oss passerar, oavsett vad han pysslar med. Då vänder han sig mot en, handen flyger upp och han ler. Det gör mig lycklig! Jag hör liksom till, enkelt och vardagligt! Jag är inte ensam!
Några rader ur dikten ”Mina änglar” av Lindsjö:
”…Mina änglar är små och nära:
en grästuva eller en lök.
De kan vara en sten som jag
håller i handen när jag är ledsen.
De är ludna som djur
har kattöron eller trubbiga horn…”
En morgon, när jag hörde min man skratta till när han satt för sig själv och åt frukost, frågade jag honom vad det var som gjorde honom glad. ”Det här”, svarade han och visade mig uppslaget i tidningen Mitti med bilder på nyfödda eller några som hunnit bli några månader. Jag möttes av glada, tandlösa, öppna, tillitsfulla bebisansikten. Lika självklara i sin existens som i sitt beroende av sin omvärld.
”Himlen” landar i vår famn som en bebis, sträcker sig mot oss i ett hej eller i ett tandlöst, tillitsfullt leende. Vi behöver inte stå på tå för att nå Gud eller röras av en ängel. Den kärleken finns i allt som är, i det vardagliga och nära. Och det är den hemligheten som julens berättelse handlar om. Gud är nära! Det gör mig lycklig!