cidan

 

 

 

Min äldsta dotter Sara är fotograf. Just nu finns, på reklampelare spridd över hela Stockholm, en bild som hon tagit. Under bilden står det "Tänk att det lilla ordet hej har så stor betydelse. Ett snabbt hej i trapphuset ökar tryggheten i vardagen. Har du hälsat på någon idag?"

 

Sara har en blick som fångar människan i hennes vardaglighet och skönhet, i hennes skörhet och storhet. Det var därför hon fick uppdraget av reklambildbyrån, för att de sett dessa kvalitéer i hennes fotande. Och nu står jag där, lilla mamman, framför reklampelaren, stolt över min dotter och sträcker upp handen i ett "hej"

 

Samtidigt har jag förundrats över hur tankar, budskap kan vävas ihop, över tid, fast det inte är planerat så, inte av mig i alla fall och inte av min dotter. Hur det kommer sig att just min Sara får i uppdrag av en reklambildbyrå att ta bilder som de sedan sätter just denna text till. Spridd över hela staden. Ett "enkelt" budskap som varit mitt eget i så många år.

 

För tjugo år sedan skrev jag en text till en tidning där just ordet "Hej" var centralt. I artikeln skrev jag om en dröm jag hade; "om en kärlekens medvetna motståndsrörelse i vardagen" som kan börja i ett hej. En text som jag tidigare delat i denna blogg också.

 

När jag nu cyklar på stan eller går förbi dessa reklampelare kan jag inte låta bli att tänka att det är som en tanke, från en större Skribent än jag. Vars envisa Kärlek ständigt försöker nå fram till oss med sitt budskap om kärlek och omsorg. Guds-Skribenten som påminner mig själv, som lätt blir missmodig, att fortsätta formulera mig och fortsätta tro att vi, var och en, kan göra skillnad. I ett enkelt hej. Som ett Hej och Hallå från Gud själv över hela Stockholms stad - Sprid vänlighet och trygghet! Det har "stor betydelse"!

Här nedan kan du läsa den "gamla" texten om du vill. Hur som helst. Kram och Hej!

 

 

”I have a dream” Jag har en dröm. Så sa Martin Luther King en gång. Den senaste tiden har jag gått omkring och sagt detta för mig själv – ”jag har en dröm” För inom mig växer just nu en dröm. Den är enkel. Banal kanske man kan säga. Den handlar om kärlek. Om vardagskärlek. Den är en dröm om en slags väckelse av kärlek i vardagen. En motståndsrörelse mot ord som bråttom, effektivitet, större avkastning och andra sådana där ord. En motståndsrörelse mot den rädsla som allt mer genomsyrar våra liv. Rädslan för hur det ska gå för världen men också den i vår vardag, rädslan för andra människor i min omgivning. Min väckelse handlar om ord som ”hej” även till den jag inte känner. Eller frågor som: Vill du ha hjälp? Vad längtar du efter? Eller inbjudan: kom över så dricker vi en slät kopp kaffe och pratar…

Nu när jag skriver detta känner jag att orden sviker mig. Det här låter inte precis som en storslagen dröm. Men det måste vara på riktigt! Livet alltså! Nu och inte sedan! Jag är övertygad om det och jag vet att den makt som vill splittra och söndra skulle förlora mark om vi började, aldrig så lite med ett ”hej”. Kärleken ökar i vår vardag om blickar möts och ett vänligt hej utväxlas.

Jag gillar platser som ger perspektiv. Havet, utsikten från en grantopp, stjärnhimlen eller varför inte det perspektiv man får när man ligger på golvet och se rummet nerifrån. Jag har alldeles nyss besökt en ”plats” som gav perspektiv på livet. Jag tvingades till den platsen. Jag föll ihop där utmattad och oförmögen. Modlös. Till slut koncentrerade jag mig på att bara andas. Där i den tystnaden hörde jag till slut hjärtslagen jag trodde övergett mig. Guds hjärtslag: du-dunk, du-dunk, förbli-i mig, förbli-i mig. ”Förbli i min kärlek!”

Där på den platsen började jag också, efter ett tag, se det stora i det vardagliga. Jag började öva mig, att ge det som blev min vardag, som en värdefull gåva till Gud. Det där samtalet med mamman som inte trivs med sitt liv, den där stunden då mitt barn grät i min famn och skjutsningen av några kvinnor med deras bördor och barn. Det där ”hej” som jag sa till farbrodern som var ute på en promenad. Oerhört viktiga handlingar. Inte att förringa alls! Det är ju dem som ökar kärleken i vår vardag och vårt samhälle. Som motar rädslan och förvirringen. Effektivt? Stor avkastning? LIV!

Här i Tanzania ger jag ofta lift till människor som ska åt samma håll som jag. Och jag blir välsignad! Varje gång! När de hoppar ut säger de upprepade gånger: ”Tack och Gud välsigne dig!” Jag har en dröm om en kärlekens medvetna motståndsrörelse i vardagen. Dela den med mig!

Hej!