cidan

En äldre herre kom fram till mig och sa: ”Jag har känt mig så deprimerad och ledsen idag men jag tog mig i alla fall till sjön för ett dopp. Då sa ett litet barn hej till mig och pratade med mig en liten stund. Och nu känns livet lättare.”
”Vänliga ord är små och enkla att säga men ekar i all oändlighet” (Moder Theresa)

Tunnelbanetåget åkte in mot stationen och jag såg ett barn ivrigt studsa upp och ner på en plattform en bit bort. Lyckan över att följa tågets inbromsning och start spratt i hela barnets kropp. Hopp, hopp.
Tåget startade. Barnet vinkade. Min hand skyndade sig att svara. Vink, vink. Barnet hann inte se, fullt upptagen med att ta in tågets rörelse. Men mamman såg och vinkade glatt åt mig. Sedan log jag hela vägen. Tänkte: Det är så mycket fint en kan få se om sinnena är med.

Min rulltrappa var på väg ner till stationen. Andras var på väg upp. Ett ansikte vände sig mot mitt med sin blick och sitt leende. Hon hade en scarf runt huvudet, väderbitna kinder och ett nästan tandlöst leende. Vi passerar varandra med varsitt stort leende. Jag mötte Gud.
”Vi får aldrig veta allt det goda som ett enkelt leende kan göra” (Moder Theresa)

Min pappa har fått en kompis, Nisse. Han bor i våningen under pappa på äldreboendet. När det är någon viktig fotbollsmatch eller annan spännande sport, på TV, ringer Nisse till pappa och undrar om han vill titta tillsammans med honom. På den frågan är pappa alltid beredd med ett Ja och med kakor i en burk på sin rullator. Så tar pappa rullatorn och går till sin vän. Nisse har kaffe. Pappa har kakor. Det har varandra och det räcker långt i pandemitid.