Ännu ett tankefrö
I så många år har jag predikat över de olika bibeltexterna som finns i det sk kyrkoåret. Olika utvalda textavsnitt från bibeln till varje söndag under ett år. Utifrån ett givet tema. Ibland har det varit tio lyssnare, ibland 20, ibland 50. Någon gång kring 100, så där vid jul. Jag har verkligen försökt få till orden, formuleringarna och letat ”bilder” från vardagen. I min längtan att vi ska nå fram till skönheten, det livgivande allvaret och kärleken som jag anar i den kristna tron, som något mycket vackert och viktigt. Där har jag stått och pratat på, i en kvart ungefär, i en gudstjänst som för de flesta svenskar är rätt främmande. Jag förstår dem. Jag har själv känt mig främmande både i rollen som präst och i gudstjänsten. Ibland uttråkad av dess liturgi, orden som gått förbi mig eller psalmerna. Men jag har också känt mig berörd, utmanad, värmd av en gemenskap över alla åldrar och samhällsklasser, över att dela sorg och glädje. Och jag har, ibland oväntat, funnit stor tröst i musiken, orden i en psalm, i den trofasta byggnaden, ja, t o m i gudstjänstformen, paradoxalt nog. En form som alltid rymmer tack, hjälp, förlåt bl a. Viktiga ord i min egen vardag.
Jag kan förstå att en undrar vad en ska till kyrkan för en söndagsförmiddag när en kan vara ledig, sova ut, mysa med vänner, sig själv, familjen. Många gånger har jag själv valt att göra så och känt att det fått vara min gudstjänst. Samtidigt som jag förstår detta kan jag uppleva en sorg. Sorg över att det är så svårt att dela med sig av den skatt som jag tyckt mig funnit. En skatt, vars ord och bilder och utmaningar, behövs mer än någonsin i vår tid. En skatt som innehåller människovärde, naturens värde, kärleken och förlåtelsens värde. En skatt som också är större, djupare, högre och mäktigare än vi – kärleken. Gud alltså!
Den stora utmaningen, som vi står i, är mänsklighetens mognad och då behöver vi bilder, ord, berättelser som utmanar oss. Som driver oss att töja på våra tankemönster. Vi behöver en vision. En stor, vacker och skön vision för vårt liv här på jorden tillsammans. Vi behöver en kraft, större än oss, som vill ta oss ur vår egen självupptagenhet och egoism. Som vill mer av oss. Som vill medkänsla, engagemang, generositet, ömhet, försonande sinnelag, självutgivande, delande av resurser…
I en tid, i Sverige, som sägs vara en av de mest sekulariserade länderna i världen, ser jag en ”religion” som är helt vedertagen. Religionen heter Marknaden. Eller Kapitalismen. Dess värden bygger på tillväxt. Det finns en ”gud” som kallas Börsen. Ingen vanlig människa vet egentligen hur den funkar. Men den styr och ”finns” Och flera av idealen är bättre, snyggare, smalare, mer… människosynen är ofta hård under ytan av lovad skönhet och lycka. ”Du kan om du bara vill” ”Du duger inte, egentligen, om du inte kan visa upp ett snyggt ansikte, vältränat kropp, hälsosamma måltider.” En navelskådande ”religion” med mig, mitt och jag som främsta ansvarskrets.
Vi tillbedjare heter konsumenter. Templena är många, har många namn – Shoppingcenter är ett. Hit kommer många en söndagsförmiddag. Precis som i kyrkan möts här alla åldrar. Det finns musik. Det finns ord om lycka, framgång, skönhet, hälsa. En ger inte någon kollekt men pengar spenderas. Ju mer konsumenterna köper desto mer växer ”Marknaden” och ”Börsen” blir glad. Via bilder, ord, slogans, reklam framförs budskapet. En del konsumenter har utvecklats vidare inom denna ”religion”. De är som en slags predikanter. En del av dem kallar sig influensers. Via dem får den vanlige konsumenten reda på vad hen kan skaffa, göra, köpa, utveckla mer i sin kropp eller med sitt hem. Många tror på detta. Andra åter är tvivlande. Vissa har lämnat. Precis som i kyrkan.
Jag tror, att om vi rannsakar oss själva, så vet vi att den här ”religionen” inte är hållbar. Vi ser att naturens resurser utarmas i rasande takt, vi ser att klyftorna ökar mellan dem som har och dem som har mindre eller inget alls. Vi ser att en del sammanhang tar ut enorma summor pengar i aktieutdelningar och löner utan att blinka medan omsorgssektorn behöver dra ner på tjänster eller har svårt att höja lönerna till rimlig nivå för att få det att gå ihop. Idealen av ständig tillväxt gör oss blinda för dess konsekvenser. Det slår ut småjordbruk, det lyssnar inte till naturens egen rätt att finnas till på sina villkor, det utnyttjar fattiga att jobba för låga löner under farliga villkor, det sopar rent havet på dess invånare, det får konsekvenser på vår förmåga att inse orättvisan i fördelningen av användandet av jordens resurser o s v. I dess spår går död och lidande fram.
Vi behöver alla gå med i ”mänsklighetens stora tillnyktring” som biskop emeritus Martin Lönnebo beskriver det. Att vi erkänner vårt sjukliga beroende och ”går med i sällskapet för anonyma överkonsumenter” bland annat. Men vi behöver också höja våra röster, tillsammans, och sätta strålkastaren på system i vårt samhälle och vår värld som inte leder till mångfald, öppenhet, respekt, omsorg om allt levande och så vidare. Vi behöver, tillsammans, vända oss mot Tillväxtidealet. Och söka andra ideal och visioner för en värld som är hel och skön och för alla.
Jag vill utforska andra ord som ger näring till ett annat sätt att leva våra liv tillsammans. Jag vill sluta hålla händerna för ögonen när jag förstår att urskogarna dör här i Sverige och över hela vår jord, vattnen grumlas och försuras, haven blir syrefattiga, golfströmmen förlorar kraft, arter dör ut, människor svälter.
Min inspirationskälla är Jesus Kristus. Nu kör vi! To be continued...