Vår tur
En text från 2014
Hemma på ”min gata” finns en grodskylt, en orange varningstriangel med gul bakgrund och en svart groda på. Skylten dök upp för någon vår sedan. Vi bilister uppmanas att ta det lugnt, just den här sträckan längs med sjön. Köra försiktigt och helst parera så vi inte kör över dem, grodorna. I villaträdgårdarna längs med vår gata vaknar nämligen paddorna när det blir vår. Efter en hel vinter! Trötta och stela är det dags. De ska ner till sjön. Men mellan sjön och trädgårdarna ligger en asfalterad väg. På kvällarna ser man dem kämpa, små och större grodor, honor med de mindre hanarna på ryggen i släptåg. Det är inte bara vägen som de ska ta sig över med livet i behåll. Sedan kommer den höga trottoarkanten. Det finns inte så mycket skutt i dem så de kravlar, sträcker sig uppåt och försöker. På bilvägen slutar många paddors liv. Det är sorgligt. Vi är några som går där ibland och hjälper dem över.
Jag skulle vilja sätta upp en grodskylt för oss alla som då och då inte klarar av att vara så snabba. Som kanske till och med inte tror på den effektivitets strävan som finns i vårt samhälle. I vars inre själsliga trädgård pluppar upp saker och ting som behöver hanteras varsamt. Som trötta och stela behöver söka sig till vatten. Tankar som inte tänkts färdigt, känslor som legat i ide, viktiga värden som inte har så mycket skutt kvar.
Någon har beskrivit nutidsmänniskan som en Homo zappiens. Vi zappar mellan olika kanaler. Vår närvaro spretar åt olika håll, samtidigt. En vän bredvid mig, tusen vänner i i-phonen i mitt knä, musiken i en snäcka i örat och så alla dem runt omkring på pendeln, gatan, affären. Samtidigt, varje möte är direktsändning. Hur många ”grodor” missar vi att se, kanske till och med köra över för att vi inte riktigt är där, i mötet? När vi inte saktar farten, skärper uppmärksamheten och närvaron?
Jag stod vid kassan på apoteket i Tumba centrum och skulle till att betala. En kvinna med utländsk bakgrund kom fram. Hon hade en lapp i sin hand som hon sträckte fram. ”Ursäkta, vet ni hur jag hittar?” Expediten tittade på lappen. Det var en kallelse till mammografiundersökning. Expediten började förklara och pekade att hon måste upp för rulltrappan och sedan åt vänster och… Jag såg att det spred sig ett osäkert leende i kvinnans ansikte. Hon sa något som jag uppfattade, handlade om att hon tänkte att hon får fråga någon igen, när hon kommit upp för rulltrappan. ”Jag kan visa dig var det ligger, jag har nyss varit där själv, om du kan vänta tills jag betalat” sa jag. Kvinnan sken upp och svarade ”Min tur! Det är min tur!” Jag betalade och sedan gick vi tillsammans mot rulltrappan, åkte upp, svängde vänster och gick ut på Tumba torg. Precis där låg det ju. Jag följde henne in i porten, till hissen. Tillsammans kollade vi vilken våning hon skulle till. Vi sa hej då till varandra. Hon upprepade, ”Det är min tur!” Jag svarade, ”Ja, det är din tur!” Vi såg vänligt på varandra. Ögonblicket fylldes av ömhet. Jag visste något om utsatthet och språklöshet och vi värmdes av en stunds medmänsklighet. Min hand smekte spontant hennes kind. Hennes kärlek i ögonen värmde mig. Hon sa ”Min tur” ”Tack!” och gjorde tummen upp och sa något uppmuntrande på sitt eget språk.
Kvinnan möttes av tur. Det var hennes tur att mötas av tur. Och så är det: Det är din tur nu! För grodornas skull, din inre trädgårds skull, din medmänniskas skull! Vår tur!
PS Grodskylten togs ner för ett år sedan. Grodorna har försvunnit…DS