Vårtal
Valborg 2014 Lida friluftsområde
Till Valborg rensar vi i trädgårdar och parker för att ge plats för nytt liv att spira. Här har jag två grenar som får symbolisera det jag skulle föreslå att vi rensar bort ur vårt samhälle för att ge plats för annat att växa sig starkare. Den ena grenen jag vill lägga på Valborgsbålet kallar jag ”Fartblindhet”
En dikt: ”Det är för alltid den största sorgen, källan till vanmakt och ångest: Att inte mötas. Att gå förbi. Det är vad vi kommer att ångra mest, när vi en gång ser tillbaka.
Så ofta vi stannade vi ytan när djup ville ropa till djup. Vi var så nära och ändå gick oss ögonblicket ur handen. Om vi vågat ställa den fråga som brände inuti. Om handen lyssnat till hjärtat och lyfts till en oväntad smekning… Outnyttjade oceaner av tröst skulle sprängt alla fördämningar, om vi vågat berätta sagan om vårt liv…Det är min största sorg. Att vi hastigt trycker gasen i botten, istället för att fyllda av förväntan sakta farten och spana längtansfullt när en mötesplats närmar sig.” (av Liselotte J Andersson)
Någon berättade för mig att hon läst om en pojke som skrivit sin önskelista inför julen. Högst upp på den listan, som den allra viktigaste önskan, stod det ”Jag önskar mig en timma med pappa utan Iphone”. Många människor på vår jord lider brist på friskt vatten, mat för dagen, trygghet och fred. Men allt fler lider också brist på närvaro! Både brist i att få uppleva en annan människa vara närvarande, lyssnande, delande i mötet men också brist på närvaro i oss själva. Att lyssna, reflektera, vara så pass ouppkopplade att utrymme finns att verkligen mötas.
Den oönskade ensamheten, kaoset i klassrummen, utmattheten, tendensen idag att skylla på andra (som ex invandrare), en jord som suckar tungt under vår fartblindhet har mycket med denna brist på närvaro att göra. Osäkerhet och förtvivlan breder ut sig när vi inte är beredda att mötas. Oceaner av tröst lyser med sin frånvaro. Vad världen, din granne, din vän, den okände på gatan behöver idag är din närvaro och vardaglig vänlighet. En blick som ser, ett öra som lyssnar, ett hjärta som lever i frågorna, tvivlet, lusten… Låt oss öka närvaron i världen! Oceaner av tröst kommer spränga alla fördämningar!
I bibeln finns det en bok som heter Predikaren, rätt klok den författaren med: ”Vad får människan ut av all sin möda under solen? Släkte går och släkte kommer, jorden är evigt densamma. Solen går upp och solen går ner, så skyndar den tillbaka till platsen för sin uppgång… Jag insåg att… äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda - det är en gåva från Gud. (Pred 1:3-5 och 3:12-13)
Och så finns en av Bills favoritsångerskor Lotta Engberg, som skriver så här i en låt, typ något liknande ”Om du tycker din dag är grå, jorden snurrar sitt varv ändå, bryr sig inte så mycket om, vem som gick och kom. Snart så lyser en sol igen, på en grönskande äng, varma vindar från länge se´n bjuder upp till refräng….”Fyra bugg och en coca cola”
Bidde en bugg mitt i talet
Vad vill jag säga med allt det här? Kanske något av detta: Vi som på olika sätt söker lyckan och att bli lyckade: Den största lyckan ligger kanske just där - gratis, när vi stannar upp, andas in vårluften, tittar in det vi ser, slappnar av och övar oss i att ta emot all den kärlek som bara finns där i allt skapat… och att vi behöver tagga ner en hel del med alla ambitioner för vår egen skull men också för jordens skull. Det är förunderligt stort att vi är här, på denna jord, en kort stund susar vi kring här. Det är mycket vi inte komma hinna, och det är okej, den största gåvan är det enkla och nära – en glass i solen, en nyckelpiga på ett grässtrå, en svängom i en dans.
Och vi kan hjälpa varandra att bli tryggare och friare i vår identitet – älskade, genom att säga Wow. Våren är en speciell Wow-tid! Lida friluftsområde är en Wowplats. Titta på din granne och du tittar in i ett underverk. Wow! Med en unik personlighet och fingeravtryck! Wow!
Är ni med mig i att lägga ”Fartblindhet” och ”Prestera mera” på bålet för att ge plats för mer närvaro, vänlighet och Wow!
