Nu
Bota mig! Det är min bön varje dag!
Bota mig när syran svämmar över sina bräddar och tar över.
När kroppen kämpar att minska dess farliga gift och sedan utmattad värker efter hård kamp. Bota mig när varje hjärnvrå är så fylld av erfarenheter, upplevelser och tankar att kontakten upphört. Inga kopplingar sker. Ingen tillgång till mina kunskaper. Bota mig när sinnena är sköra. När varje flimmerhår i hörselkanalerna står i givakt. När ögats slutare står på vid gavel och släpper in alldeles för mycket. Bota mig när paniken sprider sig.
Kan någon stänga av!!!
Öronproppar, solglasögon, keps med rejäl skärm
Bota mig när allt till slut svämmar över i övergivenhetens tårar och omvärlden blinkar förbryllade och osäkra.
Bota mig!
Men långsamt!
För hela världen strömmar genom mitt hjärta nu.
Jag är ett med jorden.
Ett med dess feber.
Ett med dess längtan och sorg.
Ett med övergivenheten.
Jag ser.
Jag vet.
Jag hör.
Bota mig!
Men långsamt!
Den här dikten skrev jag för nästan 15 år sedan. Då smakade jag på utmattning. Då var det mig man kallade sjuk. Skör. Men jag minns att jag tänkte att något är sjukt i vårt sätt att leva om jag som är så stark ligger här och flämtar vid vägkanten. Den finaste läkningen fick jag av att bli trodd om gott eller när någon satte sig ner bredvid mig, höll om, vågade mig utan ord. Läkningen fanns i tilliten, ett lugnare tempo, tid att andas djupa andetag. Att mötas av respekt, tilltro och omsorg. Syster Jord behöver allt detta.
Nu