Vårda minnen
I höstas var jag på en återträff med min gamla klass som jag gick tillsammans med från 6:an till 9:an. Jag sa till Andreas att ”jag stannar nog bara några timmar, en återträff med människor jag inte träffat på länge kan bli lite stel.” Men jag fick fel. Vi var ett gäng på 50+ som liksom landade en stund tillsammans och delade enkla minnen med varandra. Ingen prestige, bara mänskligt och ömt. Vi åt mat, någon ställde sig upp och berättade ett litet minne, ibland tillsammans med en reflektion, vi log, skrattade eller blev rörda. Tiden bara var och timmarna gick. Någon berättade ett minne för mig som jag helt glömt att jag varit en del av men på väg hem i natten började hjärnan minnas. Jag tänkte. Undrar om det blir så här i himlen. Vi äter och dricker, någon ställer sig upp och berättar ett minne, vi ler och gråter och så sjunger vi en sång, dansar en dans, kramar varandras händer. Ord som TACK, FÖRLÅT… Vi har gått om tid på oss att minnas och hjälpa varandra att hitta i hjärnans korridorer. I en utställning på Historiska museet, ”Speaking memories – Förintelsens sista vittnen”, fanns bilder av äldre kvinnor och män som överlevt Förintelsen. Under sina porträtt berättade de om sina liv och så fick de skicka med en hälsning till oss besökare. Under en bild löd hälsningen så här: ”Vårda dina minnen.”
I långa perioder av mitt liv har jag inte gjort det, vårdat mina minnen. Jag har inte tagit mig tid att tillsammans med mig själv och andra minnas, liksom idissla mitt liv, mina erfarenheter, tankar och känslor som tänkts, människor jag mött o s v. Men jag har börjat förstå värdet av att vårda minnena. Både för dem av oss som passerat 50 sträcket och dem som är på väg in i vuxenlivet. Vi 50 plussare behöver något att stå på när vi närmar oss åldrandets landskap och den unga vuxna i sökandet efter identitet och tillhörighet.
How we got over
Det kommer till slut
att vara
den stora berättelsen.
Sannsagan vi aldrig tröttnar på:
How we got over.
Vi kommer att se på varandra
med allt större
förundran
och respekt.
När tusen och åter tusen
män, kvinnor, barn
från alla länder
berättar
med och utan ord:
How they got over.
Det skulle vara enklare att leva
här och nu.
Vi kunde hitta fler rännilar av nåd.
Om vi vågade läsa på förhand,
i djup förtrolighet
vid lägereldarna,
var och en ur vår slitna bok
med hemliga pärmar:
How we got over.
Dikt av Liselotte Johansson