Tankar om empati
Torrhosta, tungt över bröstet, värk som vandrar i kroppens korridorer, stor trötthet, feber som kommer och går. Och det märkliga att helt förlora lukt och smak. Covid-19. Du har prövat mig. Vad ska jag likna dig vid? Listig, lurig, giftig, stark, oförutsägbar. Jag har försökt att förstå dina spelregler. Du tycks kunna gömma dig och så plötsligt övermanna en fullständigt. Jag har förstått att jag måste vila och inte låta mig luras, ens då jag, för några timmar, känner mig bättre. Jag har förstått att jag måste dricka vatten, mycket vatten. Jag har förstått att jag måste djupandas och djupandas. Koncentrera mig på att fylla varje lungcell med syre.
Vad ska jag likna den trötthet jag känt? Som om jag fått i mig något giftigt. Kroppen är konstig. Påminner om hur det var att ha malaria när vi bodde i Tanzania. Känslan har också påmint om den jag smakade vid utmattning. Att jag ena stunden kunde känna, det här går ju bra för att i andra stunden nästan få panik i hela systemet. ”Jag måste lägga mig ner nu, stänga av intrycken nu, dra mig undan nu, hitta andningen nu annars tar giftet över – härdsmälta”
Varje erfarenhet kan, mitt i sin meningslöshet, sakta föra en till insikt. Till djupare förståelse, större inlevelse. Empatin växer där, i att lyssna till det som en är med om. Och ställa sig frågan, som sträcker sig utanför en själv – Är det så här NN har det? I ett sådant lyssnande till livet och i viljan att förstå andra kan empatin växa. Har du smakat på utanförskap kan du ana invandrarens kamp. Har du frusit och varit hungrig kan du ana den hemlöses liv. Har du förlorat en älskad anar du sorgen hos änkan…
När flygplanen tystnat, kommersen stannat, turismen står still och jag hör om kampen på sjukhusen och själv kämpat mot viruset har jag ändå tänkt på dig. Är det så här du har det, kära jord? Du kämpar med din andning, med en feber som kommer och går, värk också. Och ditt system är utmattat. Du försöker kicka igång, vara som vanligt, men något annat har tagit över och du överfalls av en enorm trötthet. Du måste få stänga av nu, lägga dig ner nu, koncentrera dig på att andas nu. Härdsmälta. Arter som dör, både djur, växter och bakterier faller bort som om du tappar smak och lukt.
Det är ingen idé att se pandemin som ett straff men det är idé att ta lärdom. Lyssna. Leva sig in. Ett utropstecken och en möjlighet – att ställa om. Att inte vänta mer med att reflektera över vad som behöver göras så vår värld inte fortsätter tappa smak och lukt. Själv anar jag svaren i omsorgen och i hänsynen till den utsattes perspektiv och låta det styra våra handlingar, våra val. Och mina tankar uppmuntras av fågelsången, humlans brummande och glädjen att känna smak och lukt igen.