cidan

Ibland läser jag en bibeltext och försöker lyssna till vilka ord eller meningar som fastnar i mig. Utan att alltid förstå varför. Och så skriver jag bara ner vad jag spontant tänker eller känner kring det. Här kommer två meditationer, utifrån samma bibelberättelse, gjorda med ett års mellanrum. Gjorda bara för min egen skull, för mitt eget lyssnande och reflekterandes skull. Den andra är kanske mer personlig men båda rör vid mitt eget liv och funderingar. Så här blir bibelns berättelser mer levande och talande för mig. Att liksom ta en händelse i berättelserna om Jesus, lyssna in på detta sätt och så bara köra. Ibland blir det som ett enda långt samtal - en bön. Pröva gärna själv!

Intro:
En man, en "synagogsföreståndare", har sökt upp Jesus. Han är förtvivlad för hans dotter är nära att dö. "Då han såg Jesus kastade han sig för hans fötter och bad enträget: Min lilla dotter är nära att dö. Kom och lägg dina händer på henne, så att hon räddas till livet" (Mark 5:22-23) Och det berättas att Jesus gick med honom. Men mycket folk följde efter och trängde sig på. Ville ha hjälp. Det tar tid. Så händer det här, från Markusevangeliet 5:35-43:

Meditation 1

Ord som fastnade i mig:
”Du ska inte besvära Mästaren längre”
”Var inte rädd, tro bara”
”de gick hem till”
”Då skrattade de åt honom. Men han körde ut allesammans…”
”Så tog han barnets hand”
”Stig upp”

Och jag reflekterar:
Jesus, du vill bli ”besvärad” Det är din starkaste längtan - att bli uppsökt. Du hör mig även om jag inte kommer direkt fram till dig utan kanske mumlar tyst för mig själv; ”det är ingen idé, det är försent, vad spelar det för roll” Eller hör andra ”röster” som säger att jag inte ska besvära mer med mina böner, min längtan, oro, kärlek…

Du vänder dig mot ”föreståndaren” och säger ”Var inte rädd, tro bara”
Du ställer dig nära mig och säger samma sak, in i mitt liv ”Var inte rädd, tro bara”

Det är inte så bara, Jesus, att tro.
Att tro, fast en värld förlamats av en pandemi.
Eller tro, fast febern stiger i rasande tempo på vår planet Jorden.
Att tro, när så många barn lider, blir utnyttjade, svälter…
Att tro, när jag själv inte hör till, inte riktigt har hittat min plats eller har en nära som lider…
Att tro, när jag själv förlamats av rädslan och min egen oförmåga…

Men jag låter dig ställa dig framför mig igen. Och se in i dina ögon. ”Var inte rädd, tro bara”
Dina ögon rymmer vilja, kärlek, envis trofasthet och något jag inte har ord för…
Dina ögon är sårbara och samtidigt fulla med kraft, frustrerad kärlek, som vill och kan ge. Framför mig står himmelens och jordens skapare, ståtlig som en Gandalf och vapenlös som ett barn.
Eller som en Pippi Långstrump kanske, med händerna i sidan och blicken stadigt fäst i mig;
”Var inte rädd, tro bara”

Dina ord stannar inte vid bara ord. Du går hem till den drabbade.
Om du kom hem till mig, vad skulle du uppfatta här av det som tynger mig? Sorg, förluster, uppgivenhet, trötthet, ilska… Så knackar du på dörren och går in. Du ser. Men du har inte gett upp. Livet har sista ordet. Det är din tro, ditt uppdrag… att visa vägen mot uppståndelsen, livets seger över död, förluster och nederlag. De skrattar åt dig när du säger ”flickan är inte död” Det händer att jag gör likadant, skrattar åt dig med smak av bitterhet eller misstro på livet.

Du ”körde ut allesammans” 
Jag gillar det hos dig. Ibland pallar en inte med alla åsikter och hånskratt, både från andra och sig själv. Ibland orkar en inte lägga energi på att försöka bevisa, diskutera.
Jag ber: Jesus, kör ut de röster som hånskrattar inom mig, som vill ge upp, som säger ”vad gör det för skillnad” eller ”det är kört” ”du är körd…” ”det är försent”
Jag gillar att du envist fortsätter vara den du är. Göra din grej. Visa på kärleken. Folk må skratta åt dig och tycka att du är naiv. Du fortsätter ändå vara ”vägen, sanningen och livet” i hela ditt sätt att leva och vara.

Så går du in, där barnet ligger.
Jag ber: Stig in, Jesus, längst in i mitt inre. Där finns ett barn, som är jag, som nästan dött, tror jag. Kan du hela? Kan du göra levande?

”Så tog du barnets hand”
Det är det första du gör när du kommer in i rummet där flickan ligger. Inga ord, bara värmen från din hand, din närvaro. För en stund stannar jag där, i den bilden, och prövar att känna min hand i din.

”Stig upp” säger du till flickan.
”Stig upp” säger du till mig. Och jag hör ömhet i din röst; Du vill mig väl och kan och vill hela barnet i mig. Du vill befria mig från rädslan som håller mig fången. Men jag hör också en uppmaning; Att jag ska resa mig upp, stå rakryggad som du och tro. Tro på en värld för alla, tro på en jord som kan helas. Och göra din grej, till min grej, att visa på Kärleken. Oavsett ”röster” som skrattar. För det är inte kört om vi besvärar dig med våra böner om liv. Om vi bjuder in dig till våra ”hem” och låter dig se oss men också resa oss upp. Om vi övar oss att faktiskt tro på dig och din grej: Att omsorg, empati, barmhärtighet och utgivande kärlek vinner, läker och ger en framtid för allt levande.

Att tro att du är vår vän - Kärleken. Här och ända in i evigheten.

Meditation 2
(över samma text, för ett år sedan)

Ord som fastnade i mig från bibeltexten:
”Du ska inte besvära Mästaren längre”
”Jesus hörde deras ord”
”Var inte rädd, tro bara”
"Sover bara"
”Då skrattade de åt honom”
”han körde ut allesammans”
”Så tog han barnets hand och sade: ”Talita koum!” det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!”
”ge flickan något att äta”

Du ska inte besvära Mästaren längre
Jag är ”lost” i min nya tillvaro, osynlig, nästan som död och livet ställer mig mot väggen igen. Mönstren från min barndom finns där fortfarande - att inte besvära, att jag får klara mig själv. Jag tänker fortfarande, trots att jag egentligen vet att det inte stämmer att Jesus tycker jag är tjatig, att jag borde skärpa mig nu när livet gett mig så mycket erfarenhet, att jag borde förstå och veta, att det finns så många andra och mycket tyngre bekymmer som Jesus behöver lägga tid på, jag borde inte besvära Mästaren…

Jesus hörde
Men du hörde Jesus. Du hör mina tankar om att inte besvära. Och tvärtemot vad jag ofta tror om dig, så svarar du inte med tystnad. Ingen likgiltighet, ignorans. Ingen nedlåtenhet eller förakt. Inget värderande och jämförande. Du tar min oro på allvar. Jag övar mig att tro det.

Var inte rädd. Tro bara
Med de orden svarar du istället. Du vänder dig till mig och svarar – Var inte rädd. Tro bara. Jag vet att jag just nu är i fritt fall. Ibland upplever jag frihet. Jag har inget mer att bevisa egentligen. Jag har försökt älska och skapa. Trofast. Och livet har fört mig till friheten att jag är din. Ibland är jag där i den tilliten och det är stort, på din vind som en tornsvala seglar jag. Ibland.
Men oftast är jag rädd för att jag håller på att bli osynlig, nästan som död. Jag har accepterat att livet är det – kort. Vi kommer att dö. Vi är märkvärdiga och ändå inte alls speciellt märkvärdiga. Bara här en kort sekund. En befriande känsla på ett sätt. Men berättelsen säger mig att jag inte är död, än.

Sover bara
Jag ”sover bara” Du ser mig, Mästare och vill att jag ska lita på dig. Släppa rädslan. Och fortsätta inta min plats i världen, ett tag till. Min egen. Inte på bekostnad på någon annan. Men min. För att jag är en blomma bland andra. En älskad varelse bland andra. Tillit, tro. Att kunna tro fast en inte syns på någon scen, i något forum. Det är svårt. ”Tro bara” säger du. Men det är inte så bara. Det är vår tids stora rädsla, att inte synas. ”Syns inte, finns inte” Astrid Lindgren satte ord på detta genom Vildvittrorna. Vildvittrorna är falska röster. Och ointelligenta också. De tror att en inte finns om en inte syns men vi vet ju att Ronja absolut finns, där hon dyker i vattnet och att hon är precis lika fantastisk som när hon syntes. Vildvittror – röster vill göra oss rädda, osäkra, tappa tron. Marknaden gör pengar på denna rädsla. Och denna rädsla får oss att börja hacka och hata på andra, på oss själva…
Rösten från Mästaren ”Var inte rädd, tro bara” Är rösten från den som älskar oss och som vet sanningen. Varje varelse är värdefull, älskad och har, just nu, en tid på jorden.

Då skrattade de åt honom
Jag kommer att tänka på Greta. Att hånfulla röster skrattar åt henne. Gör narr. Ifrågasätter. Jesu fokus är våra hjärtan, inte hur vi till det yttre visar rätt åsikt, skrattar eller gråter på ”rätt ställe”. Jesus samlar ömt våra verkliga försök att göra skillnad även om de inte syns i ett instagram inlägg.

Han körde ut allesammans
Jesus börjar inte diskutera och argumentera. Han gör som Greta, håller sig till fakta och fortsätter med sitt arbete – att hela och upprätta, stå upp för den som lider. I Gretas fall jorden. I Jesu fall, den lilla flickan.

Så tog han barnets hand
Jag försöker tänka att du tar min hand, Jesus. Hur din hand känns, värmen, beröringen. Att ta någon i hand, ge en hand till stöd, tröst, hjälp, omsorg, närvaro, visa rent fysiskt – jag är här, hos dig. Den viktigaste av läkning börjar där. Så har jag själv upplevt det. Den som vågade stanna i min smärta. Bara så. Blev vändpunkt. Strimma av hopp. Början på läkning.

Så tänker jag kring jorden. Den är min syster, min bror som mår fruktansvärt dåligt. Feber och vallningar, torka och kraftiga ångestattacker, svår depression och inåtvändhet på grund av stor övergivenhet, vredesutbrott över densamma. Illamående. Hon känner sig döende, ensam, lämnad åt sitt öde, kroppens funktioner haltar. En hand. Hon behöver en hand. Någon som stannar upp, sätter sig ner, tar i hand, lyssnar uppmärksamt så länge som det behövs, tror henne om gott. Någon som är beredd att ge av sin tid för henne skull, för att hon är älskad.

Stig upp
Stig upp. Res dig. Vilken lycka när vi ser en älskad kunna det – resa sig. Fysiskt och mentalt. Vilken lättnad när vi själva kan det. När vi börjar andas med djupa andetag, orkar ta steg, dansa…
Jag övar mig att tro, att Jesus håller också min hand. Jag övar mig att höra Jesu röst med värme, medkänsla och kärlek säga – min vän, stig upp! Övar mig att tro att det är Jesu lycka, att se mig stiga upp.

Ge flickan något att äta
Berättelsen slutar med att du, Jesus, säger till om att ge flickan mat. Handfast omsorg.
Tänker igen på Greta som rakryggad står fast vid sitt budskap – Gör nåt! Agera! Syster jord behöver att vi stannar upp, lyssnar, tar i hand. Men också att vi ger henne den ”mat” hon behöver för att bli stark igen.