cidan

29 december 2021

"Herre, förbarma dig
och se med särskild ömhet
till dessa personer
som är så väldigt logiska,
så väldigt praktiska,
så väldigt realistiska
att de blir irriterade
över att man kan tro på
en blå liten häst"
(Ur Tusen skäl att leva av Dom Helder Camara
–Präst, ärkebiskop och förkämpe för de fattiga i Brasilien)

Som barn pratade jag med träden, uppflugen i dess famn. Och cykeln var min vän, pratade med den med. Varje vår, som barn, hörde jag sångsvanarna, som om mina sinnen alltid var uppkopplade, beredda för livets signaler. Var jag inomhus sprang jag alltid ut för att se dem passera över mig på himlen i sin V-formation. Jag sa hej till dem och fylldes av lycka. När jag satt på pendeltåget på väg in till skolan såg jag ofta älgar, rådjur, stora harar och rovfåglar som tåget passerade. Jag tog emot dem som tysta hälsningar och log för mig själv. Mörka augustikvällar låg jag på rygg med den stjärnbeströdda himlen ovanför mig och blickade in i evigheten tillsammans med hoppet om att se en stjärna falla och få slänga iväg en önskan. Allt kunde tala till mig både i naturen och i staden med dess människor och ting. Jag var aldrig ensam även om jag var ensam. Det fanns en magi som kunde uppfattas genom det alldeles vanliga livet. En dimension som liksom ständigt fanns där och som lekfullt, kärleksfullt och fantasifullt glimmade till och kunde beröra och tala till mig, uppmuntra och trösta mig.

Så är det fortfarande. Stolt bär jag dessa lyssnande spröt inom mig. Oavsett vuxenhet, rationalitet och så kallad logik. Det lekfulla lyssnandet ger mig glädje, tacksamhet och livsmod. I minnenas trädgård lyser tilltalen fortfarande som uppmuntrande blommor. Där finns den enorma cirkeln av moln på himlen jag tog emot liggandes på en brygga med sommarhimlen ovanför mig eller sångtexten jag hörde som just då talade in i mitt liv och förlöste min sorg till tårar. Eller fågeln som besökte en begravning jag förrättade eller vågen som slog mot stenstranden precis när jag skulle till att döpa ett barn vid ett annars helt stilla hav. Där finns katt-ugglan som tittade ner på mig uppifrån trädet och gav mig en blick jag behövde – sedd. Och hästens stora bruna ögon i en hage jag passerade, hur hästens varma blick fick mig att stanna till och jag tog emot ett par ögon som inte värjde för mina. Fulla med ömhet. Sedd, igen. Eller minnet, i närtid, av ett fruset SVT- team som mitt under pandemins första våg, stoppade mig på stan för att intervjua mig och vars första fråga kom oväntat; Tror du på Gud? En fråga jag behövde påminnas om, frusen och tvivlande som jag var just då. Och hur jag viskande upprepade mitt ja, strax efter intervjun, då jag stannat upp och lutat mig mot en husvägg med ansiktet mot vårsolen; ”Ja, jag tror. Hjälp min otro”

I minnena har jag en hel blomsteräng av sådana ”tilltal” Någon skulle kanske säga att det ju bara är tillfälligheter. Men för mig är det vardagsmirakel och ett pågående samtal. Som jag tar emot och låter finnas. En lycka som ingen kan ta ifrån mig.

Jag har mött ”tilltal” av tystnad också. Det ingår i ”samtalet” Och jag har själv tystnat och stängt dörren ibland till detta samtal och slutat lyssna. Det ingår också.

Tidigt fick den där dimensionen ett Du i Gud. Sedan dess har detta Du utökats med många namn som Skönheten, Kärleken, Visheten, Livgiverskan, Ljuset, Skaparen, Jesus… Och jag skulle kunna kalla detta Du för Magi också, djupt besläktat med Förundran.

Att liksom få tro att tillvaron är större än det vi ser och inte kan bevisa. Bara ta emot. Låta det beröra och tala. Skaka om och hålla om.

Är det inte för att vi har just denna förmåga att tänka utanför boxen som så mycket har upptäckts och uppfunnits? När vi liksom ”hört” och ”förstått” något utan att riktigt se och ha bevis.

Jag tror att människan behöver återupptäcka magin i tillvaron. Inte som en flykt från en värld som är tyngd av mörker utan som en källa till att börja älska världen och dess invånare och sig själv. Och för att få upptäcka - Vi är inte ensamma. Skönheten, Kärleken, Visheten, Livgiverskan, Ljuset, Skaparen finns och talar till oss och lyssnar på oss.

”Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig” Upp 3:20

Så beskrivs denna källa till glädje i bibeln. Denna gudomliga närvaro i världen. Såsom någon som står beredd utanför vår dörr, som aktivt bultar och som verkar ha med sig mat dessutom. Ivrig att få komma in, dela gemenskap och äta något gott ihop. Som en vän. Samtala. Skratta. Gråta. Uppmuntra. Va tysta tillsammans.

Och vill vi försöka öva oss i att ”höra” och ”se” och ”bjuda in” denna gudomliga närvaro kan vi börja i små steg. Som att, när kvällen kommer, tänka tillbaka på vår dag, också på de små detaljerna. Börja i det som gjorde gott. Kanske leendet jag fick av en okänd människa, doften som påminde mig om en älskad människa, skönheten i en soluppgång som lyste upp mitt inre, ingivelsen som plötsligt dök upp i mitt huvud eller maten som smakade så gott eller de uppmuntrande tankarna någon vän oväntat sände. Liksom se och lyssna in detta igen och låta tacksamhet fylla en. Kanske t o m testa och rikta ett tack till den gudomliga närvaron och be om hjälp att ”öppna sitt hjärtas dörr för denna kärlek”

Att bygga vänskap tar tid. Tålamod ingår och övning.

Världsfrånvänt?  

Tvärtom, svarar jag glatt.

Att öppna sig för detta ”samtal” i vardagens mirakel ger glädje och en blick som är just världstillvänt. Jag är helt övertygad om att sådan ”magi” behövs mer än någonsin och ökar kärleken i världen.

Och i var och en av oss.

Ett slags ljus och hopp kan fylla oss i denna tillhörighet till något större

också då det mörknar.

"Så länge ljuset finns
är vandringen lätt.
Men när dagen är förbi
minns
att du kan förvandlas
till en flammande fackla
i stånd att lysa upp
de mörkaste vägar
och de mest invecklade labyrinter"
(Ur Tusen skäl att leva med Dom Helder Camara)