Kärlek & Vatten
Rom 13:9b-10 : ”…alla andra bud sammanfattas ju i orden: ”Du skall älska din nästa som dig själv. Kärleken vållar inte din nästa något ont. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet”
I Kor 13:1, 8, 12-13 ”Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara en skrällande cymbal… Kärleken upphör aldrig… Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken”
Joh 15:9-10, 11-12, 16b-17 Jesus säger; ”Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek… Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig. Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra såsom jag har älskat er…jag har utvalt er till att bära frukt, frukt som består…Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra.”
Kärlek. Det handlar om kärlek. Det är essensens av våra liv, dess mening, glädje och uppdrag vår tid på jorden. Det är inte enkelt och det bryter oftast ner vår självbild – vi var inte så goda och självutgivande som vi trodde. Det vet var och en som gett sig in i ett engagemang för något, levt eller lever i en relation, som upplevt vänskapens ibland svåra konst, blivit förälder, försöker leva klimatvänligt… Ideal kan vara lätta att ha men att verkligen omsätta dem i praktiken, ja, då hamnar vi ofta i våra egen otillräcklighet. I kärlekens spår, när vi övar kärlekens väg blir förlåtelsens verklighet nödvändig för oss. Men den vägen bygger också upp oss. Till en barmhärtigare och friare människa, steg för steg. När vi, som älskande människor, vågar leva i närheten av vår egen otillräcklighet, som älskade syndare skulle en kunna beskriva det, minskar behovet av att döma andra, eller oss själva. Det viktiga blir att försöka igen och igen och igen och däremellan lägga våra tillkortakommanden i Jesus korsmärkta händer. Den gåva som Jesus räcker oss - förlåtelsen.
Längs med kärlekens väg växer vänlighetens blommor, omsorgens, självutgivandets men också självälskandets befriande växter – vår djupaste identitet är älskad, bortom alla prestationer. Där växer mening och glädje. Generositet och rättvisepatos. Och barmhärtighet.
Vad älskar du i ditt liv? Vad väcker din kärlek och glädje? Låt oss släppa ifrån oss våra telefoner och stanna upp en stund. Lyssna inåt och utåt. Se dig omkring efter en stund. Vad ser du, känner du, vad dyker upp inom dig? Gå en promenad någonstans du tycker om att vandra. Sätt dig ner en stund under promenaden och lyssna och bara titta in. Skriv sedan ner det du hörde och såg och kände.
Vatten. Jag älskar vatten. Att få bada i en sjö eller slänga sig i havets vågor. Eller gå längs havet, stanna till och känna hur sinnena tänjs ut. Hav och himmel som snuddar vid varandra vid horisonten. Eller sitta vid en sjö och bli kysst av både solen och dess spegelbild. Ligga på en brygga och se abborren simma förbi eller fascineras över hur svanen ta fart med vingar och fötter för att komma upp ur vattnet och flyga iväg. Minnen vid vatten som då sälen dök upp eller fågeln som dök ner och kom upp med en stor fisk i munnen och hur fascinerande det var att se fågeln lyckas svälja hela fisken. Eller se barnen leka i vattnet, lära sig flyta och sedan simma. Minnen av mina vårar som barn. Hur bäckar porlade. Följa en pinnes färd i ett rinnande vattendrag. Se grodyngel på dess väg mot sjön via bäcken.
Så många minnen inom mig är kopplat till vatten; Lek, stunder av både skratt och gråt, gemenskap och ensamhet. Svalka och huttrande tänder. Gå på vattnet på vintrarna då vattnet förvandlat sig till is och göra snöänglar i sjöns mitt och sedan bara ligga där och titta upp mot molnen som strör snöflingor över ens ansikte. Hur det kittlar till och smälter mot ens läppar och kinder. Undret som vattnet genomgår kalla vintrar och förvandlar sig till unika snöflingor med fantastiska mönster. Glädjen över ett vitt snötäcke som lyser upp vintermörkret. Leken som snön bjuder in till och stillheten som kan infinna sig i en natur inbäddad i vitt fluff. I mig finns oändligt antal minnen av samtal med någon på promenad längs med vatten eller samtal med mig själv och med Gud. Bara sitta på ett berg och se ut över vattnets spegel. Vatten. Hur gott ett glas kallt vatten kan vara. Och att kunna duscha av sig efter en lång vandring. Kunna vattna djupt ledsna blommor och se dem resa sig igen.
Ja listan kan fortsätta…
Vad finns på din? Vilka minnen väcks? Sitt en stund och minns och tänk.
Jag älskar vatten och allt liv som den kan rymma och allt liv som den ger. Om jag nu gör det, om du nu gör det, om vi nu gör det - älskar vattnet - hur kan vi då värna vattnet och dess invånare? Hur kan vi, i vårt sätt att leva, agera så att vattnet får vara friskt och lycklig i sitt varande tillsammans med oss och våra medvarelser och medskapelser? Var kan vi, tillsammans med andra, engagera oss för vattnets väl? I vår kärlek till vattnet.
För om kärlek finns då vill vi ju inte smutsa ner vattnet, skräpa ner det med plast, låta vattendrag fyllas med giftiga ämnen från till exempel klädtillverkning och överproduktion av detsamma eller spola ner giftiga ämnen i våra avlopp. Om kärlek finns vill vi ju inte tråla sönder Östersjöns botten så våra strömmingar magrar och dör ut. Om kärlek finns vill vi ju att alla ska kunna dricka ett glas med friskt vatten var hen än bor i världen och fiskar simma i friskt vatten fullt av allt det där som gör fiskar glada och mätta.
Jesus riktade ofta tillbaka en fråga eller ett ifrågasättande till den egna reflektionen, till ens eget hjärta. Den gyllene regeln är ett exempel. ”Allt vad du vill att människorna ska göra för dig ska du göra för dem” En annan lite tuffare är: ”Döm inte… Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?... Hycklare, ta först bort bjälken i ditt öga…” Matt 7:1-4a
Kan dessa två bibelord tala in i det hårda och dömande klimat som finns mot varandra i sociala medier? Kan detta tala in i den politik som förs idag där ansvaret för koldioxidutsläppen läggs på andra länder mer än Sveriges eget? Jesus vill att vi ska vara heliga så som han var helig. Jesus vill att vi ska älska varandra så som han har älskat oss. Men där ingår inte dömandet, hatandet, oförsonligheten. Varken mot oss själva eller mot andra.
Kärlek. Det handlar om kärlek. Det är essensen av våra liv, dess mening, glädje och uppdrag under vår tid här på jorden.
Tidigare i höstas, när det var dags för älgjakten, värmdes jag av att ana kärlek bakom ett beslut som ett gäng jägare tagit. Nyheten på Rapport handlade om att älgstammen minskat markant med risk att älgarna kan komma att bli rödlistade. Men skogsbolaget ville få ner älgstammen ännu mer eftersom skogsbolagets sätt att bruka skogstillverkningen är för känsligt för älgarnas närvaro och deras behov av mat. Jägarna däremot ville pausa sin jakt och låta älgarna få växa till i antal och mående. Jägarna var djupt oroade för hur det låg till med älgstammen. De såg att något inte stämde och deras sätt att agera talade om just det som vi behöver öka i vårt samhälle – kärleken. Som gör att vi lyssnar in och ser. Inte bara till vår egen vinst utan till varandra och till våra medskapelser. Jägarna var beredda att avstå från att jaga älgarna i kärlek för älgarna.
Vad är du och jag beredda att avstå i kärlek för någon, något?
Den här sången av Evert Taube skrevs ur kärlek, tror jag:
Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill
Jorden vi ärvde och lunden, den gröna
Vildrosor och blåklockor och lindblommor och kamomill
Låt dem få leva, de är ju så sköna
Låt barnen dansa som änglar kring lönn och alm
Leka titt-ut mellan blommande grenar
Låt fåglar flyga och sjunga för oss sin psalm
Låt fiskar simma bland bryggor och stenar
Sluta att utrota skogarnas alla djur
Låt örnen flyga, låt rådjuren löpa
Låt sista älven, som brusar i vår natur
Brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur
Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill
Jorden vi ärvde och lunden, den gröna
Vildrosor och blåklockor och lindblommor och kamomill
Låt dem få leva, de är ju så sköna
Och slutar så mina funderingar för idag
Med kärlek
/Cecilia