Lyssna
Det här är min morfar och jag. Min morfar dog när jag var åtta år. För fyrtiosju år sedan. Han hette Algot och jag älskade honom. Morfar hade bruna ögon och kraftiga, buskiga ögonbryn. Han var lång och hade ofta en basker på huvudet. Ibland hände det, fast det var läggdags och min bror och jag redan hade satt på oss pyjamasen, att morfar frågade om vi ville leka ”skjortmickel”. En kull-lek som helt enkelt gick ut på att jaga alla som hade natt-dräkt på sig. Som min bror och jag hade, till vår lycka. Vi sprang runt, i mormor och morfars hus, från hallen till köket ut i vardagsrummet och så hallen igen och vände tvärt, och skrattande, om morfar bytt riktning.
Innan morfar blev för sjuk var han skogsvaktare. Jag har en ögonblicksbild inom mig av hur jag går bredvid honom i skogen och att vi mest lyssnar på skogens alla ljud eller på dess tystnad. Vi pratade sparsamt. Morfar sa att en inte skulle höja rösten i skogen. Långt upp i vuxen ålder, när jag promenerade i en skog, kunde jag höra morfars röst inom mig säga; ”Vi måste ha respekt för skogen och alla djuren. Så skräm dem inte.”
Morfar tyckte om att ibland unna sig ett bad i badkaret som de hade på övervåningen. Men att låta allt badvatten sedan rinna ut i avloppet undvek han. Han drog istället en slang från badkaret genom övervåningen, mormor och morfars sovrum och så ut på balkongen ner till trädgårdslandet. Morfar ledde alltså badvattnet så det kunde vattna jordgubbsplantorna eller annat i trädgården. Vatten var en dyrbar gåva att vara rädd om.
Från morfar fick jag med mig ett lyssnande till naturen, en kärlek till träden bland annat och en strimma av insikt att allt är till låns. Som det där med att inte slösa på vatten. Ända sedan jag var barn stänger jag alltid av duschen när jag ska schamponera för att inte slösa med vattnet. Morfar förmedlade en respekt till naturen och dess resurser för att han själv, hela sitt liv, levt nära naturen.
Morfars exempel satte spår i mig och när jag ser bilden på honom påminns jag om det. Jag tror vi idag behöver lyssna, igen, till de röster som en gång inspirerade oss till hänsyn och respekt för naturen men också till de röster som finns idag. Att lyssna till dem som idag verkligen lever nära naturen, i samklang och respekt - urbefolkningar världen över. Om vi ska ha en framtid för denna jord så behöver vi börja lyssna. Vi behöver lyssna till dem som har livserfarenheter och lång historisk kunskap av att leva nära naturen. Erfarenheter förvärda från generation till generation. Som ser, i sina dagliga liv, vad som sker med naturen när vi exploaterar den utan att lyssna till den, utan att samspela med den.
Under denna sommar 2021 i augusti demonstrerade 5000 ledare ur ursprungsbefolkningen i Brasilien mot exploateringen av den skog och mark som de lever i och av. ”We, as guardians of the forest, are here to tell … not to think only about the money but think about life”
Här i Sverige lyssnar vi inte tillräckligt till Samerna heller utan utarmar och skövlar den skog renarna lever av och i. En skog och natur som också vi alla behöver. Att den få stå kvar, orörd, för den biologiska mångfaldens skull, för trädens förmåga att binda kol skull och ja, för vår feberheta jords skull.
Låt oss lyssna till dem som är ”skogens väktare” och till deras budskap. Deras kärlek, respekt och kunskap om naturen behöver vi mer än någonsin.