Börja reflektera
6 december 2023
Nyligen avslutade jag mitt vikariat som präst i en församling. Där fick jag, varje tisdagförmiddag, hänga med bebisar och deras föräldrar på kyrkans öppna förskola. Det var en glädje att få vara och sjunga med de små men jag slogs ändå av att jag ofta i samtal med någon förälder kom in på viktiga samtalsämnen. Mitt i bebisvimlet. Det har förstås skett förut, i de olika sammanhang jag jobbat, men nu var det mer frekvent. Som om vi var flera som kände att nu går det inte att vara tyst längre, att det skaver för mycket inom oss – vart är vi på väg egentligen?
Hur hamnade vi här med en skapelse som ropar på hjälp, människor likaså, ökade klyftor i vårt samhälle, en hårdnande människosyn och nedmontering av civil-samhället med minskade anslag till folkhögskolor och föreningar till exempel. Vid några tillfällen, berättade de som kom dit, att de var så tacksamma över att deras partner hade hunnit bli svenska medborgare. För hade de inte hunnit det hade det förslag, som nu utreds på att ett permanent uppehållstillstånd kan tas ifrån en, skapat mycket oro och stress. Och ju mer jag lärde känna de mammor och pappor som kom till öppna förskolan desto mer slog det mig att här sitter ju världen. Också här i ett socioekonomiskt starkt område på söders höjder. Med partners från länder över hela världen.
Sverige är världen idag både vad gäller familjekonstellationer, mat, musik, dans, kultur.
Vid ett tillfälle när jag pratade med en pappa, som var där med sitt andra barn, berättade han hur det var när deras första barn föddes; ”Vi gick in på sjukhuset, vårt barn föddes men sedan gick vi ut i en helt ny situation. Pandemin hade börjat” Det hade varit en rätt tuff situation att hantera som nyblivna föräldrar. Men så sa han: ”Men jag tycker det är så konstigt att vi, som samhälle och individer, inte har reflekterat mer över vad den tiden lärde oss. Utan vi bara kör på”
Vi konstaterade båda:
Kanske det viktigaste vi kan göra just nu är att samtala mer med varandra och ge rum för reflektion.
För mig är det där skavet ett hopp. Att det inom oss finns ett godhetens och rättvisans kompass som reagerar. Något är fel och vi känner det. Vi är fler och fler som känner det. Jag tror det är vår gudslikhet som reagerar inom oss. Skapade som vi är till Guds avbild. (1Mos1:26) Guds kärlek, ljus, godhet, rättvisepatos, som bor i oss, går inte längre att vifta bort. Det kallar på oss att resa oss, söka upp varandra och Gud och tillsammans söka andra visioner och andra bilder och berättelser för ett gott liv tillsammans med skapelsen och varandra. I Romarbrevet 8:19 står det: ”Ty skapelsen väntar otåligt på att Guds söner (och döttrar och hbqti personer o s v lägger jag till) skall uppenbaras”
Känner du, som jag, att något skaver, låt oss då ge tid till reflektion tillsammans med andra. Låt oss börja öva ett lyssnande, både inåt, mot varandra och naturen. Ty skapelsen väntar otåligt på oss. På att vi liksom tar skavet på allvar, tar godhetens och rättvisans röster på allvar. Att vi träder fram.
Men jag tror också vi behöver bjuda in något större än oss själva, kärlekens källa, Gud, in i våra liv. Gud bjuder oss en rättvisans, kärlekens, förlåtelsens, fredens, omsorgens väg att vandra. En väg som Gud själv har vandrat, konkret, i vår världshistoria, i Jesus. Jesus säger om sig själv att han ”är vägen, sanningen och livet” Och om Jesus står det att han är ”en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga…” och att han vill ”styra våra fötter in på fredens väg” Luk 1:79
Men oavsett om du tror på en Gud eller inte. Eller tycker mina ord ovan är för religiösa. Lägg det så fall åt sidan. Inspireras av det du vill och lämna resten. Men en sak tror jag vi är flera som känner och behöver ta på allvar: Att det skaver för mycket nu och att vi behöver ta oss tid till att reflektera och lyssna in oss själva, varandra och allt skapat. Liksom provtänka tillsammans. För om vi inte vet vilken väg vi vill gå på och vart vi önskar att den leder oss ja, då kan det leda åt ett håll vi inte vill.
Citat från Alice i Underlandet:
“Vill du vara snäll och tala om för mig vilken väg jag ska ta härifrån?”
– “Det beror på vart du vill komma” svarade katten
– “Det spelar inte så stor roll…”, sa Alice
-“Då spelar det heller ingen roll vilken väg du tar”, sa katten