Känna igen
De som driver Ateljé Inuti tror på ”att var och en skall få arbeta med det man är bra på och utvecklas i sin egen takt” På Ateljé Inuti är "respekt" och en "tillåtande atmosfär" viktiga grundpelare, bland annat. Inuti-konstnärerna har olika slags funktionsvariationer.
I våningen under där jag bor, som är en representationsvåning för Stockholms biskop, ställer Inuti kontinuerligt ut några av sina verk. Verken byts ut med jämna mellanrum. Just nu finns några verk av Edvin Mattisson med, bland annat, det här självporträttet på bilden ovan. Hans leende ansikte täcker en yta på cirka två och en halv meter gånger två meter.
Jag har fått berättat för mig att när Edvin kom till Inuti så var han tystlåten och målade små, små saker. När jag nu tittar på det leende självporträttet ler jag själv varje gång. För det fantastiska som vänlighet, respekt, tillåtande atmosfär och kärlek gör med oss. Vi blir till. Träder fram. Blir synlig för oss själva och andra. Vågar ta plats.
I somras när jag kramade om mitt barnbarn Noah, 4 år, mumlade jag snabbt och tyst en liten bön; ”Skydda och bevara Noah och hans familj. Amen” Det var kulingvarning på Östersjön och Noah och hans familj skulle åka hem till fastlandet med Gotlandsbåten. Jag var lite ängslig för hur det skulle gå. Det var inte min mening att Noah skulle höra min bön men när vi kramats färdigt frågade han;
”Mormor, kan du känna igen Gud?”
Där och då hängde frågan i luften, en kort stund, medan jag förvånat insåg att jag fått en stor teologisk fråga från en fyraåring och att svaret måste bli kort;
”Jag känner igen Gud när jag ser snällhet, när människor är snälla och vänliga mot varandra” svarade jag.
”Jaha” svarade Noah och följde med sina föräldrar och lillasyster för avfärd.
Så igår "kände jag igen Gud". Jag var i en friluftsbutik för att köpa mig en bra ryggsäck för dagsutflykter. När jag stod vid ryggsäckarna kom en expedit fram till mig, en äldre man i 60 års-åldern som hette Robert, och frågade mig om han kunde hjälpa till. Så fyllde han ryggsäcken, som jag stått och funderat på, med lite tyngd. Så att jag skulle känna hur det kändes, lite mer på riktigt. Han visade mig var alla spännen skulle sitta och hur de skulle dras åt. Han ändrade någon inställning och funderade på om jag behövde en small istället för medium. Och vi prövade fram och tillbaka mellan några ryggsäckar tills jag knappt visste ut eller in. Hela tiden var han vänlig och mjuk i sitt sätt. ”Behöver du pausa lite” sa han när jag inte visste vad jag tyckte egentligen. Jag bad om ursäkt för att jag var till besvär och tackade honom för hans tålamod.
”Ingen fara, ingen fara. Det är bara trevligt detta” svarade han.
Jag funderade över om ryggsäckens band skulle komma att skava mot naken hud, om en hade linne. Han svarade;
”Det brukar generellt vara bäst att ha någon skjorta på sig”
”Kanske en prästskjorta?” skämtade han.
”Jag är präst” slank det ur mig då.
”Vad lustigt, jag kände väl av nåt, intuitivt. Jag brukar inte säga prästskjorta när jag talar med mina kunder” svarade han och skrattade.
Robert undrade var jag hade tjänst någonstans och jag svarade att jag vikarierade runt just nu, på halvtid. Och så blev det så att jag berättade att min man var biskop och att jag därför inte hade en heltidstjänst någonstans för det skulle bli för mycket för oss. Och att vi funnit att dagsturer i naturen blivit viktiga för oss, som ett sätt att pausa från hela biskopsgrejen.
Vi pratade vidare, lite till, om allt möjligt. När jag så bestämt mig för vilken ryggsäck jag ville ha gick vi till kassan för att betala. Jag tog fram bankkortet. Då sa han;
”Du det känns fel att sälja den här idag till dig när jag vet att imorgon är det 20-50% rabatt på allt i butiken. Har du möjlighet att komma tillbaka imorgon?”
”Vad snäll du är. Ja det kan jag” svarade jag och blev uppriktigt förvånad. ”Tack så jättemycket”
”Ja, kom hit imorgon kl 10 när vi öppnar så finns den nog kvar. Jag är inte här då, jobbar först på eftermiddagen, men det finns en extra ryggsäck på lagret, den som du vill ha, så de hinner nog inte ta slut”
Jag tackade Robert så mycket, en gång till, och gick sedan leende hem genom staden. Både för hans oväntade förslag men också för känslan av att vara sedd och lyssnad till. Mött av en vänskaplighet. Kände mig som Edvin på sitt självporträtt och tänkte för mig själv;
”Idag kände jag igen Gud och Gud hette Robert”
”Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud” 1 Johannesbrevet 4:7
Vi är skapade till godhet.
So let us be go(o)d to each other!