cidan

På en second hand fann jag dig. En sagoaktig figur i trä. Visst, jag kände igen dig men det var magin i dig som först drog mig till dig. Jag har alltid älskat sagor och jag tror på en magisk dimension mitt i allt. Jag köpte dig. Nu står du i fönstret i brasrummet. Jag tycker om dekorationerna på din dräkt. De röda blommorna på dina ärmar och gröna girlanger. De stiliriserade julrosorna på din fotsida dräkt och de gröna, gula, vita och blå mönstren. Du håller ut dina armar som om du höll på att berätta något. Du blundar och jag tycker om det. Som om du vill föra mig in i din berättelse, som du bär inom dig. Du riktar min blick inåt. En rundad flik är öppen i din dräkt. Där finns en glimt av din berättelse. Berättelsen om dig och din kvinna, Maria. Den öppna fliken målar en bild av hur ni vandrar under stjärnhimlen. Din Maria, som är höggravid och får sitta på åsnan. Du som går bredvid och leder åsnan. Att du blundar ger mig plats att se in dig i lugn och ro. Med ena armen riktar du din rörelse mot mig. Jag tänker att inom mig finns också många berättelser. Från mitt eget liv men också alla dem som bibeln gett och ger mig. Det är en rikedom. Berättelserna som i mötet med mina erfarenheter blir till ett samtal, vägledning ibland, reflektioner, diskussioner, tröst och riktning. Och ibland ser jag tydligt, vad som är viktigt, var riktningen är, som den där stjärnan som lyste starkt på er himmel där du och Maria gick.

 

Du blundar men bjuder ändå in mig. Din flik är öppen för mig. Dina armar är också öppet inbjudande. Som till en kram eller att få luta sig mot ditt bröst. Värmas. Höra hjärtslag. Lyssna. Till dig, till mig, till berättelserna. Som en kallelse: Lyssna inåt. Stäng av tsunamin av bilder från de sociala medierna. Lyssna inåt, Cecilia. Måla, för din inre syn, den värld som du vill leva i. Hur ser den ut?

Jag målar skogar fulla av liv med mäktiga träd, uråldriga. Och fåglar. Fullt med fåglar. Jag målar hav med myllrande fiskstim, delfiner som surfar på vågorna, sjöstjärnor som klättrar på vackra koraller, nykläckta sköldpadda ungar som skyndar över stranden mot havet… I sjöarna blommar näckrosorna och grodorna spelar sin sång och i vassen far ynglen omkring… De mäktiga bergen tycks jubla i sin frihet att bara få vara just så mäktiga som de är. Glaciärer vilar trygga i sin uråldriga uppgift att förse dalen med vatten till liv för människor, djur och växter. Jag målar människor och djur som mår bra. De har mat att äta, plats att bo i och de respekterar varandra. De ser trygga ut. De blir kära, parar sig. Och barnen leker överallt, mätta och trygga. Jag instämmer nöjd och lycklig, som Skaparen, en gång: ”Det var mycket gott”

”Trösta, trösta mitt folk”, säger er Gud. Ge nytt mod åt Jerusalem, kungör att hennes träldom är över” (Profeten Jesaja 40, Bibeltext i tredje advent)

Josef, du bär på din berättelse om Guds närvaro i vår värld. Den är magisk i sin fullständiga vardaglighet. Den är en bebis i Marias mage som skumpar fram på vägarna i ett ockuperat land, tillsammans med sina föräldrar som är tvingade från sina hem för att skattskriva sig. Din Maria hade kunnat stanna hemma, det hade räckt att du gav dig iväg egentligen. Men kanske var det utsattheten för Maria som fick er att besluta att ge er iväg båda två, fast hon var höggravid, Maria som bär på ett utomäktenskapligt barn i byns ögon.

Gud med oss, nynnar Maria, för sin mage. Gud med oss. Immanuel.

”Öknen och ödemarken skall jubla, det förtorkade landet glädjas och blomma. Som en äng med liljor ska öknen blomma, den skall glädjas och fröjda sig…och folket får skåda…vår Guds härlighet.” (Ur Jesaja 35:1-10, bibeltext från andra advent) Så beskrivs din närvaro i världen Gud, din passion och kärlek för världen, den som förkroppsligas i berättelsen om Jesus. Den berättelse som du bär inom dig Josef. Och orden i advent fortsätter

”Ge styrka åt kraftlösa armar, stadga åt skälvande knän! Säg till de förskrämda: Fatta mod, var inte rädda! Se er Gud är här, hämnden är här, Guds vedergällning. Han kommer själv för att rädda er” (Jesaja 35, bibeltext från andra advent)

Och jag funderar tillsammans med dig, Josef. Vilken underlig hämnd. Den är helt upp och ner. Den kommer inte ovanifrån i maktfullkomlighet, med våld utan underifrån. Som ett embyo, som en bebis, som någon som vill ge styrka åt kraftlösa armar, stadga åt skälvande knän. Som vill få öknen att blomma. Växte den insikten i dig, Josef, där du gick i natten med din Maria och bebisen i hennes mage?

”Då skall de blindas ögon öppnas och de dövas öron höra. Då skall den lame hoppa som en hjort och den stumme brista ut i jubel. Vatten bryta fram i öknen, bäckar i ödemarken. Förbränt land skall bli till sjö, törstande mark till källsprång.”(Jesaja 35, bibeltext från andra advent)

Josef, jag bär berättelserna inom mig, som du. Det är mycket jag ännu inte förstått. Insikter tar tid på sig att växa, blandas med mina erfarenheter och reflektioner och får nya infallsvinklar genom åren. Men när det mörknar lyser berättelserna starkare och starkare. Blir till en ledstjärna jag vill följa. Om en Gud som älskar världen och vars mäktighet är att bli liten och skyddslös för att visa oss kärlekens väg. Den enda vägen som kommer få både våra hjärtan och öknarna att blomma och jubla.

Med dig, Josef vill jag vandra i natten och låta orden om allt det som Gud älskar, som är Guds passion växa in i mig, växa in trots mig och min ofullkomlighet. Vara min ledstjärna i mörkret. Jag vill vara en aktiv del av det som är Guds egen mission för denna värld, en upprättad skapelse där bäckar bryter fram i öknen, och en mänsklighet som går i denna Guds fotspår:

"Gud ger de förtryckta deras rätt,
han ger de svältande bröd.
Gud befriar de fångna...
öppnar blinda ögon...
rätar krökta ryggar...
ger främlingar skydd,
stöder faderlösa och änkor
men korsar de ondas planer"

Ur Psaltaren 146:3-9
Bibeltext från tredje advent