Vintertankar
5 feb 21, Stockholm
Det är första gången för mig att uppleva att bo i en stad då det är ordentlig vinter. Istappar att se upp för. Hjältar uppe på taken skottandes snö, andra som varnar oss som passerar nere på gatan, människor stelfrusna av ännu en natt ute, åka skidor på Gärdet, hundar som busar i snön.
Det finns en hel del jag skulle kunna vara utan, i detta med att bo i en stad. Ljuden, bilar, avgaser, kommersen, stil och profil. Ibland längtar min kropp och själ så det gör ont efter skog och natur, tystnaden där. Men är det något jag uppskattar med att bo här i staden så är det människorna. I en stad finns alla sorter, så många öden, så många liv. Och när jag går där liksom ”simmandes” i ”folkhavet” finns så mycket mänsklig skönhet och skörhet. Och det ger tröst att se in det. Som studenten från Kina som var alldeles för dåligt klädd för denna kyla men stolt manövrerade sin drönare över det snövita Gärdet medan jag satte på mig skidorna. Eller den långa mannen med hörlurar som kommer högt sjungandes emot mig och jag ger honom ett leende och han mig. Och den svagt haltande tanten med plastkassen som undrar om jag kunde ge henne en slant till mat. Jag tar ut 300 och ger henne 200 kronors lappen. Och hon blir så förvånad att hela ansiktet lyser upp och så ställer hon sig och välsignar mig, högt och tydligt, vid hörnet Drottninggatan och Kungsholmsgatan: ”Gud välsigne dig. Gud bevarar dig. Gud skyddar dig…” Och jag tar emot. Eller hen jag ser, en tidig morgon, stå vid en lyktstolpe, påbylsad. Hen svajar bara en aning, som om hon stod sovandes. Så tapper. Så övergiven. Och jag tänker ”det måste ha varit en kall natt för den som inget hem har” Hundringen som blev kvar efter jag tagit ut, ger jag till kvinnan som tigger utanför Lidl och frågar henne om jag ska köpa någon mat till henne också; ”Bröd och tomater” Jag går in och köper bröd och tomater och en tomatsoppa. När jag ger henne det svarar hon ”Tack, vännen” ”Tack vännen” Och jag tar emot. Jag kallas ”vän”. Det gör mig så gott.
Mitt högra knä har börjat svida till, artros tror jag. Så jag inser att jag inte kan vänta mer med att pröva mina skidor. Snart är ett försent. Ett tidsvarv till bara. Jag stavar mig Gärdet runt. Och sätter mig sedan rosig om kinderna och äter min mandarin. Nöjd. Likaså svider det till, ja, gör rent ont i själen, allt som oftast, över orättvisorna, att någon sover ute i vinterkylan medan jag och andra sover under ett varmt täcke, i ett rum. Så jag övar mig att ge, inte för att jag är speciellt god, utan för att ta även detta på allvar. Det finns ett försent. Det är nu jag ska bry mig, dela med mig, leva mig in. För att bevara mitt hjärta från självgodhet, för att aldrig sluta ana – hen kunde varit jag.