cidan

Stockholm 26 januari 
En bit av min tand bara lossna. Och det är väl så det börjar. Sakta men säkert lossnar en. Åldrandets lossnande. Delar håller inte ihop, spricker, knastrar, skavs av… En tandläkartid på morgonen och vi konstaterar att ny fyllning måste dit. En annan tand visar sig vara på väg att spricka också. Amalgam funkar visst så, den vidgar sig med tiden och spräcker tanden till slut.

Jag hade en gång, som barn, en väldigt borrälskande tandläkare. Minsta lilla antydan till angrepp så borrade han upp hela tanden och skapade enorma hål som han sedan fyllde med massa amalgam. Det var så en gjorde på 70- talet. Jag skötte mina tänder ordentligt men det hjälpte inte. Efter honom har jag aldrig haft hål i tänderna och det är i nästan 45 år. Ja, ja. Nu spricker de. Tack och bock.

Efter undersökningen strosade jag genom staden. Affärerna var fortfarande stängda, Drottninggatan glest befolkad. Jag svängde runt hörnet av Kulturhuset för att ta mig tillbaka hem.

Jag känner mig fortfarande främmande för att detta är min hemmiljö nu men jag har alltid haft en kärlek till människor av alla de sorter. Och det finns det många av i en storstad. Det gillar jag. Samtidigt känner jag mig mer och mer främmande för allt det yttre. För all kommers, stil och profil. Har aldrig hängt med i vad som är inne. Absolut noll koll på märken och sånt. Hur en ska vara klädd, fixad i hår, ögonbryn och sånt. När jag insåg att jag skulle bo i staden blev jag först stressad och tänkte att jag borde se över mina kläder. Ha lite bättre koll. Förnya mig lite. Men nä, jag vill inte, har jag kommit fram till. Mitt förhållande till prylar, kläder, skor och frisyr är en billig hållning. Och naturen mår bra av det också. En frihet också. Slipper bryr mig.

Hur som helst. När jag svängt av från Drottninggatan och gick längs med Kulturhusets framsida, blickandes ut över Sergels torg, såg jag en människa stå stilla vid en lyktstolpe precis vid kanten av trottoaren. Hen hade ryggen mot mig, luva över huvudet och flera lager kläder på sig. Vid hens fot stod två kassar. Hen stod nästan helt stilla, som om hen sov ståendes. Spårvagnen kom och passerade hen på sin väg ner mot Kungsträdgården. Jag stannade till en stund och såg på hen. Och fylldes av medlidande. Det fanns något i hållningen som på nåt sätt påminde om när ett barn gör allt för att inte somna. Utan står upp, ståndaktigt, men svajandes en aning. ”Att behöva tillbringa vinternätter ute” tänkte jag. ”Skyddslös”

Som ung, efter min student, gjorde jag ett slags volontärår i kyrkans regi. Och kom att jobba på ett kvinnohem dit kvinnor, som behövde söka skydd från sin partner eller liknande, fick bo ett tag. Jag ville lära känna kyrkans sociala engagemang. En förmiddag fick jag vara på ett slags café för hemlösa. Dit kunde hemlösa komma och få sig lite frukost och värma sig en stund. Jag satt och pratade med en man som var hemlös. Han började leta efter något i sin plånbok. Plötsligt såg jag hans id-kort. På kortet var en man med vattenkammat hår, slips och kostym. Jag frågade ”Är det där du?” ”Ja”, svarade han. Så berättade han om skilsmässan, att han förlorade jobbet i samma veva och så till slut hamnade han på gatan. Jag tänkte: ”Han kunder varit jag”

I pandemins spår kan vi lära oss många saker. Som att ibland händer sådant vi aldrig för vårt liv trodde skulle kunna drabba oss. Livet är skört och du kunde varit jag. Som stod utan jobb, utan skydd, inte får träffa dina kära, inte får svar utan måste vänta, hur det tär...

Inga käcka tillrop, inga skärp er, inga ”du kan bli allt du vill” tack! Mer empati och ett samhällssystem som satsar resurser på människan och livet som det är.

För hen kunde varit du eller jag!

Så är det bara!