cidan

Sommaren 2020 skulle jag ha ett dop ute på en brygga, i ”Kyrkviken”, i Nacka. Inför dopet hade jag träffat mamman och barnet som skulle döpas. Mamman berättade då, bland annat, att barnets ena namn var ett maoriskt namn eftersom barnets pappa var från Nya Zeeland och hade släktskap med maorier. Jag antecknade det men tänkte inte närmare på det.

Hur som helst, när dopdagen kom, traskade jag dit med ett bord, ett kors, ljus, duk och så vidare. När jag kom fram satte jag igång och riggade iordning, en dopfunt, där på bryggan.

Jag tänkte jag att jag ville dekorera med något grönt och såg mig omkring. På muren längs med bryggan växte lite ormbunkar, ur dess sprickor, och förskönade muren på sitt, till synes, oplanerade sätt. Lite här och där, så som naturen gör. Vackert, tänkte jag.

Jag klippte två långa ormbunksblad och la runt dopskålen. En av dopgästerna ställde sig då bredvid mig och kommenterade mitt arrangemang med frågan;

”Gör du det där för pappans skull, som en symbol för maorierna?

”Nej, jag ville bara dekorera lite.” svarade jag.

”Men vad menar du?” undrade jag.

Så fick jag berättat för mig att ormbunken, den så kallade silverormbunken i Nya Zeeland, var en stark symbol för maorierna.

Pappan kom fram till mig och visade mig sin tatuering på höger arm– en stiliriserad ormbunke.

Samtidigt var det som om också Gud "kom fram" och visade sin magi. Så där, till synes, oplanerat. Vackert, tänkte jag och log mot alltings Skapare.

Som någon formulerat det:
”Tillfälligheter är när Gud gör under men förblir anonym”