cidan

Det fanns en gång en inbrottstjuv som kallades för Tumba-Tarzan.  Han blev rikskänd i mitten av 1950-talet då han under ett halvår var på rymmen från polisen. En av hans bröder, Olle, även kallad Lill-Tarzan, blev långt senare min vän. 1994 flyttade jag och min familj in i ett höghusområde i Storvreten i Tumba. Söder om Stockholm. Vi bodde på femte våningen och Olle på bottenvåningen. Olle och jag blev vänner. Ibland ringde jag på för att kolla läget och vi pratade en stund. Till jul kom han hem till oss och vi åt mat ihop. Olle berättade att han bott i en buss i skogen, i minst tio år, tillsammans med massa katter, innan han fick lägenheten. Och han berättade för mig hur naturen såg ut, där i Tumba, innan alla hus byggdes och vägar asfalterades. Om blåbärsskogar och vattendrag och stora harar som kom skuttandes. Stora som kängurus nästan. Olle visste något om ensamhet men också om tillhörighet till naturen, han som bott mitt i skogens famn i så många år. En vårdag sa han något som fastnade i mig. ”Vet du, Cecilia, att man kan höra när björklöven slår ut” Olle visste även något om att lyssna. Att för en stund släppa taget om sitt eget, bli närvarande i mötet med naturen och lyssna. Och höra det nästan ohörbara.

Kanske är detta ett av det vackraste vi kan ge varandra. Att göra som Olle. Släppa taget om vårt eget för ett tag, bli närvarande i mötet med den andre och lyssna. Kanske kan då något höras, inom den andre, som hen knappt har ord för. Och liksom slå ut.