cidan

Vilken speciell tid detta är. Tärande. En molande oro i kropp och själ. Jag märker på mig själv att jag kan vara så splittrad och rastlös. Jag får kämpa med att söka upp det som ger kraft och ljus. Som t ex bönen. Att stilla mig. Ibland har det inte alls gått. Och det har känts stumt i relation till Gud. Hjärnans tankar har spretat hit och dit och det har varit svårt att koncentrera sig.

En måndag i slutet av mars hade jag ingen toppdag. Ute växlade marsvädret med hagel, snö och sol. Jag var orolig och rastlös. Den molande stressen förlamade mig. Till slut mobiliserade jag mig ändå och tog paketet jag skulle skicka till min mamma och gick ut för att göra några ärenden. På vägen tillbaka hem fick jag för mig att passera Kungsträdgården för att titta på de japanska körsbärsträden, som jag sett så många lägga upp bilder på. Jag ställde mig en stund, som en trött Ferdinand under träden, och tittade på de rosa blommorna och knopparna. Ett äldre par beundrade dem de med. Jag log. På behörigt avstånd förstås Jag skulle precis vandra vidare hem när ett fruset TV team kom fram och sa att de var från SVT och undrade om de fick intervjua mig. "Ja", sa jag, "det kan ni väl få" De blev så glada, att någon äntligen kunde tänka sig bli intervjuad, att de glömde bort att introducera mig till vad de skulle använda detta till och jag tänkte inte på att fråga. Jag förutsatte att de skulle ställa några frågor om Corona. Det var en kvinna som intervjuade, en man som höll i en kamera och ännu en man som höll i en lång stör med en fluffig grå mick längst ut. "Titta på mig när du svarar och inte in i kameran" sa den intervjuande kvinnan.

"Okej, då börjar vi med den första frågan" sa hon. "Tror du på Gud?"
Jag sprack upp i ett stort leende och svarade JA!

Det var en oväntad fråga. Och inte visste de vem de intervjuade. En präst. Ha, ha. Jag sa inget heller. De såg bara en sliten kvinna med otvättat hår i sin blåa vinterjacka. Sedan fortsatte hon med att fråga om vad mod var för mig, om jag själv var modig, om jag hade någon idol och om jag kände till bl a Gustaf Fröding, Per Lagerqvist... Och om jag kunde någon dikt av dem.

Efteråt frågade jag dem vad de skulle använda detta till och de sa något om ett program med Fredrik Lindström och musiker som skulle tolka dikter. Hur som helst så gick jag rätt upprymd vidare med en förvånad känsla. Just då lyste solen och jag ställde mig mot en husvägg där det var vindstilla. Solen klappade mitt ansikte. Framför mig, en bit bort, låg Jakobs kyrka. Och jag tänkte och kände: "Det var ju du Gud" "Du undrade, om jag tror på dig"

Som om Gud precis ställt sig framför mig, både längtande och uppfordrande... ”Tror du på mig?”

Där vid husväggen svarade jag Gud; "Jag tror, hjälp min otro"

"Än vandrar gudar över denna jord. En av dem sitter kanske vid ditt bord. Tro ej att någonsin en gud kan dö. Han går förbi dig, men din blick är slö. Han bär ej lyra eller purpurskrud. Blott av hans verkan känner man en gud. Den regeln har ej blivit överträdd: är Gud på jorden, vandrar han förklädd. Tror du att fåren skulle beta i morgonglans på gräsklädd jordisk kulle, om inte gudar fanns? Tror du, att våren skulle binda sin blomsterkrans på alla dödas kulle, om inte gudar fanns? Bjuder ett mänskoöga till stilla kärleksfest oss, kyliga och tröga, som folk är mest, lägger som himmelsk läkning för djupa själasår, en vän, fri från beräkning, sin hand i vår, synes en ljusglans sprida sig kring vår plågobädd - då sitter vid vår sida en gud förklädd."  Citat ur förklädd Gud, Hjalmar Gullberg