Skönheten
-Vad är svårt att mista?
-Känslan av tillhörighet! Att förlora någon eller något som berättar om det liv jag levt, som gör mig till mig, som förvaltar mig och tror på mig genom allt, som välkomnar mig med hela hjärtat. Så berättar han som förlorat sin livskamrat. Så känner hon som mist sitt land, vänner, arbete. Så berättas det i de ilskna slagen från en ungdom. Så står det skrivet på den kropp som uppgivenheten fått att stanna i apati och inåtvändhet. Så är det för henne som utmattad stirrar tomt framför sig eller i djupa ångestattacker hulkar fram – rädslan av övergivenhet.
Så får vi feber och värk. Vi är så ensamma fast vi egentligen har varandra. Aldrig har vi ätit så många tabletter mot värk och smörjt våra kroppar med inflammationshämmande krämer. Jorden har feber och värk. Den vill höra till oss. Den tar i så den får feber. Försöker göra sig förstådd. Men det finns så mycket ljud och så många måsten. Luften är mättad. Öron och hjärnor likaså.
Jag tänker att inte många av oss har tid att se Dina under. Stanna upp och älska dig med sin blick, sin andning, sin hand som smeker och läppar som ler över dig.
Utanför vardagsrumsfönstret finns Du – Skönheten. Skönheten i ljuset som får de frostade grenarna på trädet att skimra som ett vackert mönstrat spindelnät, daggvåt i morgonsol. Snöflingorna singlar ner så tyst och troget. Återspeglande dig - lekfullheten, trofastheten och skönheten. Du står där och vill bli älskad och vi orkar inte. Blicken har krympt ihop av stress. Så oändligt sorgligt. Solen flätar in sina fingrar i de ljusa gardinerna. Sträcker sig sedan längre in och ger pianot och väggen en vänskaplig klapp. Ute hälsar småfåglar ljuset med uppmuntrande sång.
Så tystnar de för en stund och bruset av bilarna når in till mig. Människor på väg, upptagna med att fullgöra sina liv. Fylla livet med rörelse. Jag vill helst bara finnas till, vandra, lyssna, ”se in”. Lära mig det enkla men svåra – att ta emot. Allt andas ju av Ditt liv och Din kärlek. Vi pratar för mycket om det men förstår ingenting. Det krävs övning och långsamhet. Det krävs en blick. Och öron som fått så mycket tystnad att de orkar och vill lyssna. Det behövs det lilla barnets närhet och ro att bara vara. Då kan lyckan skölja över en, oanmäld. Helande krafter – så nära! Och ändå ser vi på allt som genom en glasvägg. Rastlöst far vi iväg – handlar, köper, fyller tomrummet med konkreta bevis på att vi äger drömmen, att vi har kontroll.
Jordens bön
Sakta ner på stegen!
Se på mig, min kära!
Febern stiger i min kropp,
orkar knappast bära.
Syster Jord det är mitt namn.
Stanna nu, ta mig i famn.
Låt mig vila, vara,
jag, Guds underbara.
Refräng
Ser du blåbärsriset?
Hör du vinden smeka bladen?
Luktar du på blommorna?
Ser du mänskan mitt i staden?
Skönheten i allt som är,
vill bli sedd och älskad här.
Sakta ner på stegen
Se dig om, min kära
Saliga är alla vi
som vill lyssna, lära
Allting räknas, allt vi gör.
Hand som räckes till en skör.
Låt mig älskad vara
Jag, Guds underbara
Refräng…
Sakta ner på stegen
Ta min hand, min kära
Vi är ju beroende
Låt oss leva nära
Heliga är alla vi,
Barn och blommor, litet bi
Låt oss älska! Vara! Vi Guds underbara
Refräng…
© Cecilia Holmberg