En röst
Författaren, frilansjournalisten och trummisen i ett popband Sugarplum Fairy, Kristian Gidlund, dog för fem år sedan. Han drabbades, som 27 åring, av en obotlig magcancer. Första gången jag råkade på Kristian var i ett TV program som hette ”Annas eviga”. Hon hade tre gäster hos sig. En av dem var Kristian. Kristian delade med sig av sin livssituation. Jag berördes av hans ärlighet och funderingar. Där fanns inga självsäkra svar men en ung människa, som vågade stå i det han var i, i närheten av det som hotade hans liv och berätta vad han ”såg” och kände. Kristian dog, 29 år gammal. När jag hörde nyheten om hans bortgång laddade jag ner hans sommarprat, (sändes 30 juni 2013). Jag ville stanna upp, lyssna och inte låta det bara bli en nyhet bland alla andra! Kristian, en helt vanlig kille som han själv beskrev sig, en av många helt vanliga människor, vars liv ändå snuddar vid mitt, vid ditt. Jag lyssnade och krafsade emellanåt ner på ett papper, några tankar från honom, så som jag hann uppfatta: ”Sverige är i akut behov av terapi, att tala ut, att prata. Vi behöver prata om att inte be om ursäkt för att få prata, få berätta.” Att få berätta om smärtan, förlusterna, drömmarna. Så sa han: ”Kärleken är det viktigaste. Det är att sträva efter.” Kristian funderade över ord som evighet eller om det bara tar slut. Han visste inte vad han skulle tro men sträckte sig ändå mot meningar som ”Min frånvaro här är en hemkomst någon annanstans”. Det han däremot såg klart var: ”Jobba inte för mycket! Låt inte känslorna stanna i era bröst. Prata! Bråka aldrig om pengar! Våga säga Nej! Våga säga Ja! Våga vara lyckliga!”
Kristian - En röst värd att lyssna till.
