Sommarminne

 
För några somrar sedan ringde jag och frågade min pappa om han ville ta färdtjänsten hem till oss. Jag sa att vi först kunde åka och bada, sedan äta middag och efter det, tillsammans, se damernas fotbolls EM, på TV. ”Åka och bada?” frågade pappa då med lite oro i rösten. ”Ja, vi åker till en strand här i närheten där det är enkelt för dig att gå ut i vattnet”, svarade jag.

Min pappa, orolig för att bada? När hände det? Pappa som alltid älskat att just bada! En gång stor och stark som fångade upp min bror och mig när vi slängde oss i augustivågorna, i Haverdal på Västkusten. Som aldrig tyckte det var för kallt för ett dopp! Och som ung simlärare, på en avslutningsfest, simmade 100 meter (enligt hans egen version) under vattnet hållandes en tårta med ena handen ovanför vattenytan. Så att folk på stranden skulle få försöka pricka den med småsten.
Jag förstod att pappa oroade sig för logistiken, att bland annat få på och av badbyxorna med så ostadiga ben som han nu har. Pappa kom och vi åkte till stranden. Badbyxorna hade han redan satt på sig hemma hos sig under sina vanliga byxor. Vi hade tagit med en stadig och hög solstol till honom och vi hjälptes åt att få av alla kläder. Så tog jag pappa i handen och vi gick mot vattnet. När hans fötter nuddade vattnet gick hans röst upp i falsett, ”Å, fy vad kallt!” Sedan några svordomar och ursäkter för svordomarna och så igen ”Fy, vad kallt! Det är alldeles för kallt!” Folk på stranden, barn och vuxna log och följde min pappas osäkra steg ut i djupare vatten och hur jag och min dotter Johanna uppmuntrade honom att fortsätta. Pappa var helt oförställd med sina utrop och sin falsett. Och jag tittade förvånat på min pappa. ”Böj dig ner i vattnet så känner du att vattnet bär”, sa jag. Men pappa vågade inte riktigt, rädd för att tappa balansen. Och som om han liksom glömt att vattnet ju bär honom, bara han kommer i det ordentligt. Jag fick en ingivelse och ställde mig bakom Pappa, höll om honom så han kände värmen från min kropp och höll honom under armarna så att han kände att jag fanns där. ”Luta dig nu bakåt i min famn” sa jag. Sakta gjorde pappa det och plötsligt kände jag hur hans kropp slappnade av och pappa låg och flöt i vattnet i min famn. Hans stora händer började vant röra sig i vattnet, som om händerna plötsligt mindes hur man gjorde. Jag blev väldigt berörd. Pappa i min famn. Men samtidigt blev det en bild för allas våra liv. Att öva sig att överlämna sig och det liv som blev vårt och våga tro att något bär, en kärlek större än oss. Också över tidens gräns…
”När vi väl nått fram till den djupa inre kunskapen – som är mer än hjärtats kunskap än en förståndets – om att vi är födda ur kärleken och kommer att dö in i kärleken, om att varje del av oss är djupt rotad i kärleken, …, då förlorar alla former av ondska sin slutgiltiga makt över oss.” (Henri Nouwen)

 

↑