Lilla räkan
För flera år sedan var jag i Italien. På en resa med min livskamrat Andreas. Vi besökte bland annat en medeltida stad i Toscana, San Gimignano. Genom staden hade många pilgrimer passerat på sin väg till Jerusalem under 900-1300talet. Det hade varit en bra business för staden. Det berättades att San Gimignano, inte större än Visby, under denna blomstringstid hade hela 72 höga torn. Tänk er en stad, mindre än Visby, på en höjd i ett böljande landskap med sjuttio två torn! Att ha ett högt torn var ett sätt att visa sin position i samhället, sin rikedom och makt.
Idag finns det bara 14 torn kvar. Andreas och jag tog oss upp i det högsta tornet, 54 m högt. När jag stod där och tittade på utsikten hörde jag plötsligt toner av en tvärflöjt. På torget nedanför stod en flöjtist. Ensam. Han spelade som om han stod på en scen. Kroppen tog i och följde rörelsen i tonerna och hans toner svingade sig upp till mig och berörde mig. Han hade ingen publik. Jag stod länge och bara lyssnade och tittade på honom. Tankarna vandrade.
Samma dag hade vi passerat en annan medeltida stad, Volterra, och varit inne i en gammal kyrka. Altaret där hade varit prytt med stora byster, i mänsklig storlek, av olika biskopar. Fem stycken, tror jag. Jag hade viskat till Andreas: ”Var är Jesus någonstans?” Och upptäckt Jesus i samma stund, upphängd på ett smalt litet kors, trettio gånger tjugo centimeter. Som en liten, tunn och spenslig räka hängde Jesus ovanför de väldiga bysterna.
Där uppe i tornet sveptes jag igenom människans historia, fylld av maktkamper och sökande efter position. Maktdemonstrationer i form av väldiga byggnader och byster. Och så denna lilla Jesusräka mitt i alltihopa. Överallt i kyrkor, katedraler och torn stötte vi på ändlösa bilder av ett barn i Marias famn, Jesus kropp i graven, en Gud uppspikad på ett kors. Lidande. Liten. Behövande. Kontrasten slog mig. Olika bilder av makt. Kärlekens och självupptagenhetens. Så många gånger vi människor haft fokus någon annanstans och ägnat och fortfarande ägnar oss åt yta och maktkamper, styrda av rädsla att inte duga…
Som en envis flöjtist, ensam på ett torg, spelar Guds lilla ”räka” genom tiderna, tänkte jag. Genom historien, mitt bland alla fantastiska torn och katedraler, upprepas bilden av en Gud som släpper alla maktanspråk. För att landa i vår famn, som ett barn, som en djupt plågad människa. För att dela liv med oss och visa oss vad kärlek är.
I en värld där vi på många sätt överger varandra och vår jord i kampen om makt och position spelar Gud en annan ton och önskar att vi ville lyssna.
En ton att räk-na med, ta i famn, förändras och beröras av.
Ciao!