Skriver bara
Augusti 2010, Gotland
Jag cyklade hit längs med en dikesren som svämmade över av blommor och gräs. Den blå cikorian lyste och samsades om platsen med blåelden, vallmon, de lila tistelblommorna, tillsammans med blommorna jag inte kan namnen på, pyntade i gult och vitt, ackompanjerade av allehanda grässtrån.
Nu sitter jag på en gammal och ljust grå el-stolpe, fälld på sin post. Den får vila här, vid kanten av havet, men vara min bänk för en stund. Sjöfåglarna på stenarna i vattnet samsas om att störa friden tillsammans med några kråkor som kraxande passerar över mig. Himlen är grå och havet dess spegel. Eller tvärtom.
Det tycks mig som att strandgräset, tistlarna och den stora stenbumlingen en bit bort – att allt här bara är, utan förväntningar. Sjögräset bildar en häck mellan mig och havet. De står tätt tillsammans i oorganiserade rader, troget, i givakt, utan att kunna röra sig. Ingenting här kan tas sig härifrån, utom jag och fåglarna. Tyst och stilla finns de här och möter dagen, ser ut mot havet. Tillbedjande. Accepterande. Resignerade. Eller?
Jag blir sömnig här och min rygg börjar värka.
Inget ryggstöd. Inget stöd för ryggen…Värk…
Jag vill skriva något som berör mig!
Jag vill se något som talar till mig!
Jag vill inte åldras mer, just nu!
Jag vill känna krafterna återvända. Och lusten. Ett skärpt sinne.
Jag vill känna förväntan och våga hoppas!
Nu kommer en gammal man med sin lilla hund och passerar min plats vid havet. På klingande gotländska säger farbrodern: ”Vi ska skynde oass foarbi så vi inte foerstöer motivet”.
”Jag målar inte”, svarar jag. ”Skriver bara!”
Skriver. Bara. Det är inte så bara. Jag försöker. Jag har inte gett upp helt. Vill fortfarande. Men jag tycks inte ha något att säga. Jag känner ingen kontakt. Det är tomt inuti. Ingen melodi. Inga färger. Jag känner inget. Omplanterad för många gånger. Vem orkar känna till slut?
Stå stilla som gräset här och blicka ut mot havet? Utan förväntan. Acceptera. Tålamod.
Men jag kan i alla fall röra på mig, än så länge. Och skriva en rad, om så om ingenting alls.
Jag lägger mig ner, sträcker ut ryggen och lyssnar på havets stilla smekande rörelse.
Vattnet rasslar vänligt bland stenarna.
Skulle vara skönt att bli pillad i håret som havet pillar bland stenarna
Humlan brummar runt i tisteln vid min sida.
